35:e söndagen
Ja tänk, så många veckor har redan förflutit på detta år. 242 dagar har vi använt och 123 är kvar. Vad skall vi göra med dem? Ja inte vet jag men dagarna kommer att gå det lovar jag. Många kommer att tillbringa de flesta dagarna på en arbetsplats och andra i skolan. En hel del skall försöka läka sargade kroppar och själar och andra väljer att förstöra sina. Själv tänker jag fylla mina dagar med goda tankar, positiva tankar och en hel del bakning och kattkel också. Jag brukar faktiskt inte ha problem med att fylla mina dagar. Jag läser, skriver och handarbetar ju också. Sedan skall det ju städas och lagas mat så sysselsättningsproblem har jag aldrig.
När jag vaknade i morse så ösregnade det, det kan man inte tro nu när solen skiner från en nästan molnfri himmel men så var det i alla fall. Och då, någonstans mellan sömn, dröm och vakenhet fick jag en sådan där ögonblicksbild tillbaka i tiden. Det droppade vatten någonstans utanför mitt fönster och dropparna föll på ett stort blad som kom i vägen för regnet på dess väg ner i marken. Det lät precis som de droppar som föll på kapuschongen till min gula regnkappa som jag hade som liten.
Jag var väl fyra - fem år sisådär och på somrarna hyrde mina föräldrar en liten stuga ute i Lilleby. Den här speciella dagen som jag kom att tänka på skulle vi gå till affären. Istället för att gå den långa vägen runt på anlagd väg genade vi genom grönskande snår och kala klipphällar. Ungefär halvvägs fanns en damm som jag hade väldig respekt för men i dammen fanns det grodor och finns det stora grodor så vet ni, då blir det små grodor också och de var (är) ju så söta. Jag plockade upp så många jag kunde och stoppade i fickan på min gula regnkappa. Men det var ett fasligt sjå för de var snabba på att klättra ut. Till sist såg mamma vad jag gjorde och sa till mig att sluta plocka grodor för det var synd om dem där de låg i fickan, de trivdes mycket bättre i och omkring dammen sa hon. Men en liten groda fick stanna i min ficka i alla fall. Så småningom kom vi fram till affären, Wallgrens Livs hette den. I den här affären doftade det också speciellt som det gjorde i nästan varenda affär på 60-talet. Vi började gå mellan hyllorna och mamma plockade i varor i vagnen som gnisslade lite när man körde. Någonstans mellan fruktkonserver på ena sidan och köttkonserver på andra sidan fick jag för mig att se hur den lilla grodan mådde. Jag stack ner handen i fickan och kupade den försiktigt om den lilla grodan och så fick den en flygtur upp i brösthöjd ungefär och där öppnade jag handen och den lilla grodan tog ett jätteskutt ner på golvet och hoppade in under hyllan med fruktkonserver och chokladpuddingspulver. Jag slängde mig ner på knä och tittade under hyllan men grodan var borta. Jag såg den ingenstans. Vi fortsatte handla och jag spanade. Till slut var vi framme vid kassan och precis där och då glömde jag grodan ända tills i morse tror jag. Vad fick mig att glömma grodan? Jo alldeles vid kassan satt det trådkorgar på väggen och i dem låg det frukt. Sådana där stora gröna äpplen som doftar så gott, Granny Smith. Med ett ganska tjockt lite vaxblankt skal. När man bet i dem var de så saftiga att man fick sörpla lite för att inte saften skulle rinna utefter hakan. Ett sådant äpple fick jag. När vi kom utanför affären sköljde mamma av äpplet i en regnvattenstunna som fanns på gaveln till affären och sedan var äpplet mitt. Frukten var stor och jag ganska liten så äpplet räckte ända hem och säkert en bit fram på förmiddagen också.
Ja det var länge sedan nu och Wallgrens Livs har varit nerlagd i många år men minnen finns kvar. Det dyker hela tiden upp nya saker att fokusera på och idag kan jag njuta av dessa. De är mycket mindre och lättare att äta än stora gröna äpplen när man har köpetänder fram i överkäken. Och de är plockade på vårt träd och bara det gör dem speciellt goda såklart.
