brittensvardag.blogg.se

En himmel i brand

Publicerad 2016-11-30 09:03:00 i Allmänt, Politik,

Det är vad vi fått uppleva idag.
 
Jag har många gånger suttit här på min plats vid köksbordet och försökt knåpa ihop några rader här på bloggen som lite avkoppling till det jag måste använda datorn till. Då och då låter jag blicken fara utanför glasrutan för att kolla ut vad som finns. Det händer att jag ser både rådjur, räv och älg och jag ser alltid diverse fåglar men också en och annan mus. Sedan är det ju sjön som ligger strax härnedan och så himmelen såklart. Ibland är det bara grå, grå, grå och andra gånger skiftar färgerna.
Men idag tror jag att himlen tog priset för mest färgsprakande någonsin. I ett brett band fån öster till söder flöt färgerna fram långt över himlapällen. Först en gyllene kant som sakta växte till starkt orange och över till klatschigt rosa som oftast brukar övergå till svagt violett och grått innan dagen helt trätt in och visar på blå himmel. Men idag är det något speciellt för de rosa stråken hänger kvar högt däruppe medan alla färger sprakar bortöver skogen som idag får utgöra horisontlinje. Jag vet att det är solen som når lätta molnstråk som finns högt däruppe. Smala sönderblåsta band av vattenånga som ännu inte hunnit klumps ihop sig och bilda en tjock grå matta som lägger sig tung över både hus och sinne.
 
Det är tur att dessa skådespel finns liksom mjuk lätt musik från radions P4. Just nu Susanne Alvegrens "När vi rör varann". Detta leder mig in på det jag hade tänkt skriva om idag. Faktiskt gnälla, skälla, ja rent av visa mitt missnöje inför.
 
I måndags kunde vi som bor inom Västsverige se, höra och läsa om att pengarna nu var slut för den palliativa vården. Alltså vården i livets slutskede. Vi fick höra människor som tillsammans med sina nu avlidna anhöriga sjöng Hospisens lovsång. Ja de avlidna sjöng inte, i alla fall inte så att vi vanliga levande hörde men ni förstår vad jag menar ändå hoppas jag. Debatten rasade vilt på sociala medier och snart sagt varje radioprogram med aktning tog upp saken. Sedan, igår, talade någon högt uppsatt politiker (V) om att det inte var pengarna som var det stora problemet utan bristen på platser. Behovet hade ökat mer än man kunnat tro sade han. Men då undrar jag om alla stackars politiker sitter inlåsta någonstans och helt är skilda från verkligheten för hur kan de annars ha missat att befolkningen ökat, inte minst i storstadsregionerna. Då tycker jag att det är självklart att ökar antalet människor så ökar också behovet av de gemensamma sociala skyddsnäten. 
Den här mannen tryckte också på att det inom hemvården och hemsjukvården finns mycket skickliga läkare, sjuksköterskor och undersköterskor och att dessa hade tillgång till alla de hjälpmedel och mediciner som även ges på hospisen till den sjuke och livssvage. Det är en sak jag inte alls betvivlar men jag ifrågasätter om det finns tillräckligt med personal för att alla i en sådan situation skall känna sig trygga och lugna.
En annan sak i allt detta är de anhöriga som i hemmen blir vårdare istället för anhöriga. Alla de som arbetat i vården vet att uppgiften ibland känns tröstlös, man kan inombords känna både ilska, trötthet, vanmakt och uppgivenhet. Detta är naturligtvis något man aldrig får visa inför den som vårdas. Det kan också vara lättare eftersom man inte är så djupt personligt engagerad men också så att den man vårdar inte känner mig och vet hur jag brukar vara. Det vet den sjuke om det är en anhörig som vårdar. Inser ni då vilka krav som ställs på de anhöriga? Inte nog med att de skall vårda, de skall helt och hållet undertrycka sin personlighet för att inte göra den döende upprörd. Finessen med hospis är just detta att den sjuke och döende får vara just det och den anhörige får vara just anhörig. Inte anhörigvårdare. Det här är viktiga saker. För det handlar kanske inte främst om den som skall dö för det skall vi alla förr eller senare, helst senare. Nej det handlar om de som blir kvar. Att de får minnas livet de haft tillsammans utan att minnas byte av uri-bags, slemsugning av trackar, alltså de små ventiler som sätts in i halsen för att man skall kunna koppla på respiratorer, vändning av en slapp och oformlig kropp som inte själv längre kan hjälpa till...... Jag kan fortsätta i evigheter med allt som finns att göra runt en sängliggande människa så poängen är att det nog måste till fler hospis-platser i alla fall.
Själv hoppas jag på att få somna i en fåtölj framför TV:n eller helst i min säng för att sedan inte vakna mer men hur man dör vet man aldrig bara att man, men tack och lov inte när.
 
 

Kommentarer

Postat av: Gun

Publicerad 2016-11-30 10:24:43

Jag håller med dig , min mamma vårdade min pappa i hemmet i nästan 20 år tillslut orkade hon inte och han kom på ett underbart hem alldeles i närheten av hemmet. Tyvärr fick han bara 1 vecka sen somnade han in. Hade önskat att han fått komma in tidigare både för honom och mammas skull. Istället har hon nu värk i händer och leder efter alla lyft o dyl, visst fick hon hjälp med avlastning en vecka nån gång..Tyvärr drabbas de äldre allt för hårt med dåliga pensioner , svårt att få hjälp då de oftast inte vill vara till besvär. Nu hoppas jag att mamma får en bra tid den tid hon har kvar. Hon har alltid varit ett yrväder så nåt stillasittande blir det inte Emoji wink;) Emoji smile:) Man får vara tacksam för att hon fortfarande finns kvar Emoji heart

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela