Så mycket vill fram
En konstig rubrik kanske men ni förstår strax varför.
Igår tänkte jag att det skulle bli bra att skriva om lite julförberedelser men i natt blev det något annat, något mycket svårare, för jag har drömt. Drömt om människor, en hel massa människor.
Det började så här, jag gick ensam ut på ett stort plattsatt torg. Ni vet, typ, Sergels torg, ett jättetorg där marken är lagd av stenplattor till olika mönster och former. Det här torget var stort som en fotbollsplan ungefär och där stod jag alltså ensam och jag hann tänka "Varför är jag här?" men så kom de. Först kom de gamla, de som var gamla redan när jag var liten, mormors morfar, mammas mormor, morfar, farmor och farfar. Sedan kom lekkamrater med föräldrar, skolkamrater med föräldrar, arbetskamrater och så vidare. Men konstigt nog hade inte alla föräldrar med sig. Det var bara lekkamrater och de skolkamrater som jag kände en förälder till som fanns med. Inte en enda människa var för mig obekant.
Till saken hör att marken under mig tycktes höjas så att jag skulle kunna överblicka dem alla och varför det? Jo, de ville att jag skulle skriva om dem. Ja, inte alla då såklart men de som gått ur tiden och som jag inte skrivit om förut. De som fortfarande lever tonade bort, likaså alla dem jag redan nämnt när jag skrivit här på min blogg så där stod till slut fru Qvick som valde att ända sitt liv redan i slutet av 60-talet, Christina, Halina, Harriet, Ingrid och Birgitta som alla dog unga i bröstcancer, Ingrid och Birgit som båda dog i ALS, Jimmy, IA, Torkel och Jaime vars liv inte gick att rädda efter bilolyckor, Lars, Magnus, Gunnar och Bengt som alla också valde att avsluta sina liv i förtid. Människor i djup depression på grund av sin sexuella läggning. Fel, inte på grund av sin sexuella läggning men för att vi då på sjuttio- och åttiotalet, inte hade den öppenhet och acceptans som vi har idag även om många fördomar fortfarande lever kvar. Men där stod också Nils, Bruno, Albert, Anny, Nelly, Holger, Erland, Iris, Lennart, Christina, Edit, Rut, Alvar, John, Klas, Stina, Göran, Evert, Göran, Siv, Greta, Blenda, Sigrid, Astrid och alla de andra. Alla de som gick ur tiden på grund av hög ålder eller slarvigt leverne. Vad jag skulle skriva vet jag inte utan det var nog mer så att de inte ville bli bortglömda. Och så länge jag eller någon annan minns, så länge lever de. Nu har jag i alla fall fått med en hel del av dem och så länge någon läser det jag skrivit så har de liv.
Idag är det dan före dopparedan. Många är på väg så ta det försiktigt. Tänk på att det viktiga är att komma fram inte att komma fram före ett visst klockslag. Allt och alla finns kvar när du når ditt mål bara du tar det försiktigt så att du kommer fram.
Tänk också på att ha koll på tända ljus och brasor i öppna spisar och kaminer. Att inte täcka över elektriska element och lampor. Att inte glömma något på spisen, i ugnen eller kaffebryggaren för att inte tala om strykjärnet när du slätat till skjortan, blusen eller duken.
Själv skall jag griljera skinka, göra Jansons frestelse och lägga in en sill. Framåt kvällningen skall jag ur frysens djupa gömmor plocka fram köttbullar, prinskorv, rökt lax och räkor. Kanske bakar jag ett par bröd också eller en kaka. Jag känner liksom för det.
Till sist har jag bara en sak till att framföra
