Oj vad ovant det känns
Jodå, jag är hemma idag. Kan ju inte gå till jobbet och sitta och kraxa som en kråka när man tar emot patienter. Synd är det om min kollega som blir alldeles ensam idag men hon är gammal i gamet och klarar sig nog.
Vad värre är, är att jag nog lyckats smitta mina älsklingar för både maken och dottern har hostat hela tidiga morgonen och det brukar de inte göra. Bra för dem är väl att de inte har något jobb som väntar på dem idag för jag misstänker att de kommer att sova länge idag.
På tal om att sova, Jag har ju sovit ganska dåligt i tre nätter nu på grund av hosta och nästäppa men faktum är att i natt så har jag nog bara varit vaken ett par, tre gånger så kanske är jag på bättringsvägen nu och det skulle vara fantastiskt bra,
Hade jag inte behövt lägga in ett par senkomna räkningar så tror jag knappast att jag hade loggat in på datorn alls. Men nu när jag ändå var här så tyckte jag att jag kunde skriva ett par rader i alla fall. Eftersom jag bör vara tyst för att stämbanden skall läka så finns det ändå en hel massa ord som väntar på att få uttryckas i någon form.
Det är inte klokt vad fort man vänjer sig. Här gick jag vecka efter vecka i drygt två år och hade fullt upp att göra med att mata katterna, familjen och mig själv, baka lite och handarbeta. Nu har jag arbetat sedan den 16 december och har varit hemma i snart två timmar och jag börjar redan krypa på väggarna. Kanske bäst att jag sätter en bröddeg idag också för mina två är fortfarande små smörgåsgrisar. Själv äter jag mer och mer knäckebröd och bröd som är eller liknar pumpernickel eller vad det heter. Jag äter också mindre och mindre kött, ägg ratar jag nästan helt men fisk är okej. Fast inte för stora portioner. Om jag nu inte haft mina kassa knän så hade jag kanske, men bara kanske puffa mig själv till att röra lite mer på mig och då kanske jag inte hade varit som en mindre ladugårdsdörr över rumpan. Men vem är ledsen för det? Inte jag för jag sitter ju stadigt i alla fall.
