Mamma!
Det händer inte så ofta numer, så när det händer har det nästan nyhetens behag. En liten gnista av förväntan tänds, i min fantasi rullas olika saker upp om vad jag skall göra med det. Det är kanske inte så märkvärdigt men har man inte varit inne i en på flera veckor så blir det lite extra festligt. Vad talar jag då om? Jo ett besök i affären. Inte alls någon guld eller juveleraraffär, inte systembolaget och inte en butik med allt möjligt bra-att-ha. Nej, jag talar om den helt vanliga livsmedelsbutiken. Har ni förresten tänkt på vad olika, olika butiker doftar. Jag tror jag skulle känna igen doften på de tre vanligaste matvarubutikerna jag går in i. ICA Landvetter, Willys i Landvetter och Lidl i Skene, även om jag haft ögonen förbundna.
Vad har då detta med mamma att göra? Tja kanske inte så mycket eller så betyder det allt. En doft, en lukt, båda sätter de fart på minnesbanken. Jag tänker på de besök man gjorde i Johnssons livs på Godvädersgatan. Särskilt minns jag torsdagsbesöken för då köpte mamma fem hekto kokta gula ärtor utan fläsk som farbror Roslund hade kokat och ett par wienerkorvar. Då fick jag det viktigaste av allt, en korv i en bit papper att tugga i sig i affären. Hade man tur köpte mamma av Brierskinkan, den där med senapsfrön i. Naturligtvis var det en brun flaska med mjölk och lite annat också men just den där snutten med wienerkorv var nog det viktigaste för det är den som mest satt sig fast i mitt minne. Den och så minnet av hur det doftade i den butiken.
Det är konstigt, till denna butik gick vi ofta men det är ändå sommarens butiks doft jag minns bäst för den var så speciell. Jag vet inte om det berodde på linoleummattan på golvet, på de stora gröna äpplena som alltid fanns eller rummet med de fina drickabackarna i trä som mest satte sin prägel eller så var det allt tillsammans. Wallgrens Livs i Lilleby! (Men faktum är att nästan samma doft fanns hos Larssons Livs i Sexdrega på åttiotalet.) Jag minns alltså doften väl men inget särskilt matminne. Däremot minns jag en regnig sommardag när mamma och jag gick över berghällarna, förbi den lilla dammen där jag trodde att "svarte gubben" bodde. Nu tror jag väl inte att det bodde någon svart gubbe som drog ner barnen i dammen men jag vet att det var en barnkammare för hundratals, om inte tusentals små grodor. Dessa små grodbarn plockade jag upp och stoppade i fickan på min knallgula regnkappa när inte mamma såg. Väl inne i affären ville jag visa grodbarnen hur det såg ut därinne men då hoppade de ifrån mig och ner under en hylla någonstans. När vi kom runt den där hyllan på andra sidan hörde jag tanterna förundrat säga tillvarandra att "Har du sett?! Små grodor! Hur kom de hit, de små stackarna?" Då förstod jag att jag kanske gjort något fel och inte vågade jag säga att det var jag som släppt lös dem. Inte var det något hundratal heller, bara tre eller fyra. De jag hade kvar i fickan fick jag vackert släppa tillbaka på väg hem.
Så var det då mamma. Alla dessa minnen som dyker upp har på något vis mamma i centrum. Hon fanns alltid där. En trygg hand att hålla i, en vuxen som lyssnade och svarade på frågor, världens bästa sagoberättare med en ängels tålamod. En mamma som SÅG. Såg när jag var glad, ledsen eller orolig för något. Därtill mina vänner, så bakade hon världens godaste och finaste bullar. Lätta, luftiga och gyllene. Jag säger bakade och det är en sanning med modifikation för hon bakar fortfarande. Hon har också en varm famn och ett lyssnande öra. Hon är en av mina allra bästa vänner.
Det är nu jag blir beklämd, nu när jag ser tillbaka på min uppväxt och inser vilken viktig roll mamma hade och har i mitt liv. När jag ser mig om idag ser jag en förälder med en kopp kaffe i ena handen och mobilen i den andra, har människan hux flux utrustats med tre armar och tre händer? Inte alls! Det är barnen som får stå tillbaka i uppmärksamhet. Det är upprörande!
Jag sticker inte under stol med att jag inte är förtjust i barn men har man skaffat dem har man ansvar för dem. Det är inget kollektivt ansvar när man själv som förälder är närvarande.
Det är då och nu som man med glädje ser pappan i butiken med sina två barn. Han har fantasi och frågar ungarna om man skall köpa monsteryoughurt eller spökjuice eller kanske båda sorter. När barnen fastnar framför lösgodisstället, kryper han ihop och drar ner huvudet mellan axlarna, vänder kepsen bak-och-fram och med sin mörkaste röst frågar om han får bjuda på lite monstermiddag. Tillsammans väljer de spökpotatis med gastsås och lite döskallelingon. De räknar ut vad var och en äter och stoppar växelvis ner godis i påsen som pappan sett till har kommit i skopan. Ungarna bara fnittrar förtjust när de går mot kassan. Det kanske skall tilläggas att barnen var i värsta gap-och-skrikåldern, två till fyra år sisådär.
Det är skillnad mot pappan som kom upp på vårdcentralen i fredags eftermiddag med två små sjuka och snoriga barn, tre och fem år gamla. Han går och hämtar en kopp kaffe, sätter sig på halva ryggen i en soffa och fingrar febrilt på mobilen medan ungarna river sönder tidningar och plockar ut varenda leksak på golvet, gapar och skriker när de blir osams. Av hänsyn till de andra patienterna tvingas jag till slut gå fram och knacka pappan på axeln och be honom ta sitt föräldraansvar. Stackars barn! Vilka minnen de får eller kanske inte minns när de växer upp. När jag var barn var det föräldrarna eller i värsta fall mor- eller farföräldrarna som hade ansvaret. På åttio- och nittiotalet verkade en 500-hundring fungera och idag är det mobilen. Är ungen kinkig, låna ut din mobil och plocka fram ett spel eller en interaktiv sagoberättare så fixar det sig. Men vilka signaler sänder det till barnet? Inte är det lugn och trygghet i alla fall. Det tror inte jag.
Nej mamma skall det vara och jag är så glad och tacksam att jag har henne kvar. Puss på dig!
