Varför?
Har ni tänkt på att våra liv mest består av frågor när vi pratar? I alla fall vissa av oss kanske inte alltid säger så mycket utan sticker in en fråga här och där så att konversationen hålls vid liv. Men sedan finns såklart den andra sorten också som vet, som kommer med påståenden och sanningar. De flesta av oss är nog lite av varje för alla är vi riktigt bra på något och vågar komma med ett påstående som oftast är en sanning. Men faktum är att vi fått två öron och en mun, jag tror att det betyder något i alla fall.
Jag satt och pratade med en arbetskamrat häromdagen. Vi kom att prata om just ord och steget därifrån till böcker är inte så långt. Jag noterade någonstans i bakhuvudet att vi nog inte pratat så mycket förut, kanske beror det på att jag inte varit på min arbetsplats fullt ett år ännu och hon har varit tjänstledig ungefär ett halvår. Tjänstledig förresten, där ljuger jag, för hon har varit pensionär. Men det var inte det som var det viktiga utan vårt samtal om böcker. Vi satt och pratade om just litteratur som ett insteg i den svenska kulturen och det svenska språket när vi kom in på att det kanske gick att läsa sitt hemlands författare på svenska. Sedan kom vi in på författare vi hittat av en slump och vad som fångat oss. Då berättade hon om en bok hon köpt på bokrean för några år sedan. En bok som hade ett så fult, trist, tråkigt omslag att hon köpte den för det. Hon blev nyfiken på innehållet eftersom boken hette fjärilsvingar eller något liknande.
Boken var fantastisk sade hon men mindes inte riktigt vad författaren hette men hon skulle hem och kolla. Inte nog med att texten skapade en vacker historia med både kärlek, passion, sorg och umbäranden. Hon påstod att texten var som noter som flöt på som vacker musik. Det tyckte jag var en vacker liknelse för det är ju så det är när man läser. Det är det som gör boken läsvärd, när det finns "musik" i textflödet. Hon lovade i alla fall att ta med boken så att jag kunde få låna den.
Som ni vet var vi till Tjörn igår så jag blev klippt. Det är inte mycket mer att orda om. Vi kom dit utan problem, fick gofika och några trevliga timmar innan vi körde hem igen. Det var då frågan kom upp, VARFÖR känns vägen hem kortare än vägen till målet för resan?
Beror det på att vägens längd faktiskt är väsentligt kortare än vägen dit? Knappast. Det måste bero på förväntan, längtan att nå målet. När målets slut inte är lika självklart i minnet som vägen hem. Vi är medvetna om att en välkänd väg är kort. Därför kändes vägen mellan hemmet och Bårhultsmotet helt ok. Sedan skulle vi trassla oss fram till Kallebäcksmotet, den biten är seg och tråkig tycker jag. Efter det bär det av ner mot Tingstadstunneln och den biten går också fort men efter det är det vägen ut mot Kungälv, lång, trist och tråkig utefter älven. Sedan blir det riktigt illa, förbi Kungälv och Stenungsbaden mot Tjörnbron. När man väl passerat bron är det inte långt kvar, då är vi strax framme.
Men när vi åker hem ligger ju Kungälv på andra sidan Tjörnbron och Tingstadstunneln ligger ju på andra sidan Kungälv och snart passerar vi Landvetter och då är vi ju nästan hemma.
Sånt är livet och jag förstår inte varför. Jag har heller inget behov av att förstå det så jag släpper det och fokuserar på annat, mitt senaste raggsocksprojekt kanske.
