Stackars mig
Ni tror mig kanske inte men det är faktiskt jättesynd om mig. Det är syndare om mig än någon annan i hela världen. Varför? Därför! Därför att allt har blivit så konstigt här hemma. När vi komde hit i gusti förlängesedan var det först jätteskrämmande. Det var så stort och mycket allting så det var tur att Tusse var med hit också. Ja ni vet, min bror, det är Tusse det. Ja och så var ju granntjejen Missan med också. Henne var det faktiskt syndare om från början för hennes brorsa hade flyttat flera dagar tidigare.
Men det var inte om henne jag ville berätta utan hur synd det är om mig. Först verkade det som om jag skulle bli husses tjej för Tusse lade beslag på matte och hon bärde alltid runt på honom eller hade honom i knät eller med sig i sängen. Missan blev helt och hållet lill-mattes kisse och det är hon ännu. Och då varde det husse och jag. Men jag upptäckte snart att det var mjukare och varmare hos matte så jag sade till Tusse att jag ville ha lite av mattes tid och då flyttade han på sig. Han är snäll min bror. Matte är fortfarande min bästa liggplats när hon äntligen är hemma. För det är lite av allt som gör att det är syndare om mig än någon annan. Det att matte har fått för sig att gå hemifrån innan man vaknat och sedan vara borta hela dagen.
Men det är mer som gör att det är synd om mig. Jodå, så är det. Först så var vi alltid härinne, sedan öppnade de dörren ut till där människorna brukar vara. Det som människorna kallat ute fast det ibland är varmare än det de kallar inne där det alltid skall vara varmt. Men så ibland är det så kallt att man håller på att frysa morrisarna och svansen av sig. Nu är en sådan tid när de nästan inte går att gå ut. Dels är det kallt men sedan kommer det sådant där vitt och blött också. Det där som liknar glass men som känns som sådan där konstig glass som matte och lillmatte äter ibland , sobré eller isglass eller vad det heter. Det smakar absolut ingenting, bara som vatten. Ibland är det någon som skvätter vatten också på oss när vi går till ut. För att inte tala om den där dummingen vi aldrig ser men den som blåser på oss och som blåser så att man håller på att flyga iväg. Jag tycker inte om när det blåser!
Men det är mer synd om mig må ni tro. För från början fick vi mjuk mat det var jättegott för det hade vi aldrig fått förut. Vi får fortfarande mjuk mat men det är alltid samma. Små bullar eller bitar i gelé eller sås. Ibland ligger det i burkar och ibland i påsar. Ibland är det runda burkar och ibland är det kantiga burkar. Ibland är burkarna små så man inte tror att det skall räcka till tre och ibland är de så stora att man tror att man skall få äta samma mat tills man blir gammal. Tusse tycker inte om mjuk mat. Han är som matte säger husse. Han äter alltid hård mat, hårdisar som vi andra också får om vi vill ha. Matte äter inte hårdisar såklart men hon äter något konstigt bröd som hon inte alltid bakar själv som det krasar om. Knickedickbröd eller vad det heter. Sådant bröd äter inte jag, men jag äter gärna sådant där gott bröd som smakar vanilj eller som ligger i den där bullen med lock på. Sådant bröd äter de ibland till frukt också och till den där kakan som matte bakar med frukt och bär i. Den där hon brukar ha vanilj i också. Den som de har när de skriker hurra så att taket håller på att lyfta. Sedan gör de sång också men då brukar jag ha hunnit in och lagt mig under soffan eller sängen.
Nej, nu börjar det bli kallt här i köket så jag tror jag går in och lägger mig jämte husse. Där är det varmt och gott i alla fall.
