Tjugondag Knut
Vi kan väl börja med att säga grattis till alla som heter Knut kanske. Men det var inte namnsdagar jag i första hand tänkte på när jag satte rubriken utan på traditioner.
Någon sade en gång att "traditioner är till för att brytas". Ett mycket dåligt uttryck tycker jag för jag gillar traditioner. Känner mig trygg med dem. Så länge man inte blir slav under traditionerna så kan man gott tillämpa dem när det passar. Just tjugondag jul är en sådan tradition. Är man ledig och har tid kan man mycket väl ägna sig åt att dansa ut julen idag. Men eftersom jag inte är mycket för att dansa så tycker jag att det är bra att maken och dottern ägnat sig åt denna syssla hela den gångna veckan.
Nu tror ni kanske att vi har ett överdåd av julpynt och det har vi kanske om vi vill och kan men med tre pälsklingar i huset är detta numer en omöjlighet. Men en tiondel, eller snarare en tjugondel av pyntet fick räcka i år och faktum är att det räckte. Det visar sig när man hårdrar det, att det faktisk är så att det bara är vissa saker som är tongivande och allt annat kan man faktiskt skala bort.
Nu tror ni att vi sållat bort överdådet, men icke! Inte en chans! Kommer inte på frågan! Men det är numer förpassat till platsen längst in och under trappan. Där får det stå tills våra missar vuxit till sig lite. Visst de har fyllt två år och är på väg mot sitt tredje men när de sätter igång med sina raider så flyger allt ur vägen som korsar deras väg.
Tomtar, bockar och grisar i all ära men med stigande ålder (på mig själv) har blommorna fått en större betydelse. Så i början av advent plockar jag in hyacinter, amaryllis och tulpaner. I ungefär precis den ordningen. I en vas på bordet inne vid TV:n står en stjälk med tre vackra vita klockor (den fjärde gick av i fallet) och på köksbordet står den djupröda jag fick av mamma när jag hade födelsedag för mer än en månad sedan. De första fyra klockorna har börjat vissna men istället har stängel två med sina fem klockor börjat öppna sig. Men på bordet står också en bukett med sju lila tulpaner i en vit vas. Tulpanerna köpte maken när han var och handlade i torsdags.
Tilläggas bör med rätta att den fyra respektive fem klockor gjorde den för tung och den gick i golvet av sig själv när vi satt och såg på TV en kväll den här veckan.
Men vi får heller inte glömma alla mina julkaktusar som snällt blommar till jul varje år. Alla är de sprungna ur samma planta från min farmors kruka som stod ute på glasverandan på Styrsö för mer än fyrtio år sedan senast. Men vackrast har novemberkaktusen jag fick av Margareta varit. Denna enorma planta som en gång pysslats om av hennes mamma och som nu blivit för stor hemma hos Maggan. Men hos mig får den plats och det är jag så glad för.
