Tisdag...
...och den sjunde semesterdagen har startat. Den har startat med besked, 20 grader varm (vi fick ännu en tropisk natt) och med lätta sommarmoln. Det sägs att vi skall få en dagstemperatur på 34 grader här hos oss så jag försöker just nu att släppa in så mycket som möjligt av den lite svalare morgonluften. Samtidigt funderar jag på vad vi skall äta till middag. Det får nog bli sallad eller vattenmelon för något annat orkar man nog inte med i värmen.
Eller så får det bli smörgås. För vi hade nämligen tänkt oss ut på Hisingelandet och Torslanda en sväng idag. Jag tänkte vi skulle ta en sväng till Åkes Hönökaka och bunkra lite bröd och till Almondy och köpa lite mandeltårtor så man har något att bjuda på om man skulle få besök. Vi pratade om att åka till Kungälvs Kex också men vi sade som så att det är nog ingen idé nu i semestertider. Dels är det inte så många som bakar och sedan är det många som handlar så det finns nog bara de norska kexen och pepparkakor kvar. Så brukar det vara, fast pepparkakor är gott.
Nej då, jag har inte slutat att baka själv men vem sjutton orkar baka när termometern ligger och surrar runt 30 grader? Inte jag i alla fall. Därtill går det åt en hel del vatten till disk och det är vatten vi inte har och låta degbunkar och slickepottar ligga och vänta på ett riktigt ösregn, det är inget jag vill göra. För det är inte klokt vad disk det blir när man bakar. I all synnerhet när man bakar mjuka kakor. Formar, fat, mått och redskap i en aldrig sinande ström. Ja, jo, jag har gott om redskap så jag skulle kunna baka tio mjuka kakor utan att diska men jösses vad disk det skulle bli. Alternativet är ju att skölja av grejorna emellan varje moment och det vattnet har vi nog inte. Det gäller att spara på det så att det räcker till det nödvändigaste. Disk hör definitivt inte till det nödvändigaste. Inte i min värld i alla fall.
Men nu över till något annat. Kissekatterna förstår inte varför de inte får gå ut. De stryker runt mina ben och jamar och jamar. Sedan går de fram till altandörren, ställer sig på sina baktassar och krafsar med framtassarna på dörren. Fungerar inte det så hoppar de upp på köksbordet vid vilket jag sitter och så kommer de och lägger sig rätt över tangentbordet. Jag brukar kela med dem en stund och sedan lyfter jag ner dem igen, en och en. Då brukar de gå iväg ett par minuter men de är strax tillbaka och så börjar allt om från början igen. Framemot klockan tio brukar det ha hunnit bli så varmt att de börjar tycka att det är jobbigt. Då kryper de in under sängen och lägger sig så där är nog svalaste platsen.
Så lever vi livet i min lilla värld. I morgon blir det en ny dag och då får vi se vad vi skall hitta på. Jag återkommer.
