brittensvardag.blogg.se

Elakheter

Publicerad 2018-03-24 08:16:46 i Allmänt,

 
Få saker upprör väl så många som elakheter och orättvisor. Men det är en annan sak med mobbning och utfrysning tydligen.
 
Den elakaste person jag känt var min farfar. Så tycker jag i alla fall. En kusin till mig är av helt motsatt åsikt och det är väl skönt att vi är olika.
 
Men jag tyckte i alla fall att han var den elakaste och det tycker jag ännu. Så fort man talar om och/eller med någon i familjen på den sidan så får man hela tiden nya delar för att förstå hur jävlig han var gubben. Förlåt svordomen men i det här fallet var det nästa alldeles nödvändigt för att ni skall förstå hur elak jag upplevde den mannen.
 
Jag har ju förut beskrivit hur han lät sina små barn springa kors och tvärs över ön med lagade skor i regn, snö, storm och solsken. De där dagarna med sol var kanske inte så illa för då kom de ju undan farsgubben en stund. Men det var inte bara det där med att ha barnen som springpojkar och -flickor, nej där förekom säkert en och annan hurring också vare sig det behövdes eller ej utan bara för att sätta sig i respekt och skrämma barnen och kanske även hustrun till lydnad. Så det är inte konstigt att barnen blev som de blev. Fina och respektabla medborgare, var och en med sina egenheter.  Men har man nio barn så är det i min värld konstigt att man inte har en mer kärleksfull och trivsam gemenskap mellan sig som vuxna. Men hur skulle det kunna bli det när de redan som barn blev beräknande och högfärdiga beroende på vilken ställning de hade hos fadern.
 
Har jag berättat om apelsinen? Kanske inte men i så fall får ni höra det igen. Jag var kanske fem år  och hade fått något av det bästa jag visste, en apelsin. En fin orangegul apelsin med röda skiftningar i skalet men det bästa av allt var i alla fall pappret som var omkring frukten, ett vitt silkepapper med en rund bild med en lutaspelande ung man på, TRUBADUR. Jag hade i alla fall till slut med stor möda lyckats skala apelsinen och njutit av de första klyftorna när gubben kom in. "Fi attan", "di däringa har negrerna biti i" sa han samtidigt som han tog frukten ifrån mig och slängde in allt, frukt, skal och PAPPRER! det vackra pappret som jag tänkt spara, i kaminen som stod i rummet.
Där och då skulle han kunnat få mig att avsky apelsiner och blodapelsiner i synnerhet men det lyckades han inte med och det är jag så stolt över idag.
 
Nu är det här en skitsak i det stora sammanhanget men att helt frysa ut en familj. Fast jag hunnit bli så gammal har jag fortfarande inte fått veta mer än att "de var så elaka mot Linnéa och barna". Linnéa var den ene sonens hustru och deras sju barn. Astrid, Gull-Britt, Siv, Anita, Elisabet, Rolf och Sonja. Det skulle visst ha kunnat vara ett åttonde barn men det miste Linnéa när maken blev vådaskjuten till döds under en jakt.
Den här elakheten tror jag bestod av att sonen valde "fel" kvinna till hustru. I och med det var de inte välkomna i det Niklassonska hemmet. Gubben var nämligen religiös och verksam inom Frälsningsarmén. Ja jösses! Den här utfrysningen och splittringen som fanns och finns inom familjen gör att vi inte har träffats alla. Det skulle väl i så fall vara Ulla, som är dotter till en annan bror, Bruno, som genom sin fars försorg och försök att trots allt hålla ihop syskonen har haft förmånen att träffa alla Nils'es barn. Men än är det inte försent, ännu finns tid att göra något åt saken, att lära känna och få möjlighet att se en annan sida av släkten.
 
Vet ni, när det gäller hur gubben har format sina nio barn så skulle jag kunna hålla på i evigheters evighet. Ändå skulle det ha blivit en subjektiv bild ni fått eftersom varje personlighet är mångfacetterad och inte avslöjas för kreti och pleti, alltså mig.
 
Men utan att be om lov skall ni få en bild av den kärleksfullaste syskonskaran jag vet.
 
                
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela