brittensvardag.blogg.se

Tur i oturen

Publicerad 2017-07-29 09:42:00 i Allmänt, Politik,

 
Jag låg kvar en stund i sängen i morse, gjorde mig ingen brådska. Det var skönt.
Men jag skulle kanske inte legat kvar utan gått upp direkt då vid halv sex, då medan jag fortfarande var taggad och heligt förbaskad. Istället låg jag kvar och lyssnade på fåglarna och humlorna och njöt av svalkan från fönstret, alltmedan jag låg där och funderade på hur jag skulle forma mina meningar och ändå ha ett vårdat språk.
 
En timma senare satte jag så fötterna i golvet, gjorde mig i ordning och laddade för frukost. Så satte jag på den här mackapären som kallas dator. Då sätter den igång att uppdatera sig och sedan var det dags för installation. Det tog tid kan jag säga för den här gamla harven. Nästan två timmar. Frukosten är sedan länge slut, jag har till och med hunnit hämta mig ännu en mugg te. Men nu så är jag inne så nu skall jag bara leta upp morgonens ilska och lägga den nya irritationen med dator och uppdateringar bakom mig så jag får ur mig det jag vill.
 
Egentligen bygger morgonens ilska på onsdagens frustration och irritation. Då när en av sopåkarna från Reno Norden ställer sig och pinkar i vår carport. Men den historien skall jag inte dra nu. Nej nu skall jag tala om något ännu mer angeläget, något som berör oss alla. Våra äldre och gamla. Hur behandlas de egentligen? Ja inte är det som de förtjänar, med respekt och silkesvantar. Nej respektlöst och hårdhänt av stela byråkrater och dumma regler.
 
Jag skall ta det från början. Alltihop, eller nästan allt hänger på skatteavdragen somliga av oss har. En del gläds men ett fåtal inser vad det betyder och vad verkningarna blir och vi tycker inte att jobbskatteavdragen är bra. Det här tror jag bestämt att jag talat om förut men det tål att upprepas. Som arbetssökande betalade jag full kommunalskatt, cirka 32,5%, nu som arbetande med ett netto på drygt 6.000 kronor mer i månaden betalar jag cirka 5 procentenheter lägre skatt. Visst är det tokigt? Det där med skatten har vi också talat om förut men vad jag kanske inte nämnt är att för den som inte begriper det själv så innebär en skattesänkning att mindre pengar går till den egna pensionen. Ja tro det eller ej men om du tänker efter så är det ganska logiskt. Nu var det inte det här heller jag skulle tala om utan våra gamla. Att många får urusel mat av dem som får sin mat från ett storkök det har jag talat om, att mycket modern och konstig mat serveras har jag nog också talat om, mat som jambalaya, kebab och nasi goreng. Men det är inte heller det jag är arg på idag. Nej det handlar om boendet.
 
De allra flesta bor bra och klarar sig hemma länge, långt upp i åldrarna och då funkar allt och allt är frid och fröjd. Men när bubblan brister, det är då allt fallerar. Jag skall ge er ett exempel;
 
Gubben Person som lever ensam med en dotter i Stockholm, ramlar och hamnar på geriatriska ortopeden med en frakturerad höft, han går vidare till ett korttidsboende och får slutligen plats på ett äldreboende någonstans. Förmodligen mot sin vilja men ändå.
Men i villan, i kvarteret, en bit bort går makarna Larsson. Han är klar och redig. Sköter inköp och ekonomi medan hon lagar maten och tar hand om tvätten. Trots en begynnande demens är det saker hon gjort i hela sitt liv och fortfarande klarar av. Men en dag bränner det till i bröstet och smärtan går ut i vänster arm på herr Larsson. Innan han förlorar medvetandet lyckas han kalla på ambulans. Väl på sjukhuset drabbas han av en ny infarkt och avlider. Kvar i villan går lilla fru Larsson och förstår inte riktigt vad som händer. Hon går och lägger sig när det blir mörkt och går upp när det blir ljust. Hygienen klarar hon och i kylen finns mat. En vecka eller så. Det har varit människor hos henne det vet hon men inte vilka det var. Grannfrun har varit inne och var med henne till det där stället där de talade så mycket om Valter och psalmer och så. Det är sorgligt så hon vill inte tänka på det. Allt rullar på. Posten som kommer lägger hon på sin plats, den får Valter ta när han kommer hem.
 
Ja ni kan tänka er själva vad som händer och i vilket förfall lilla Asta lever. Grannfrun gör sitt bästa för att Asta skall få komma till ett boende men hon har ju sitt att tänka på.  Det går ett år, det går två och Astas vardag har nu nått sin botten och klänningen hon bär tog hon på sig i midsomras, då var den ren. Men nu när löven gulnar och kvällarna blir mörkare då går Asta ut till affären för hon är hungrig. Hon hittar inte tillbaka hem sedan men några snälla poliser kommer och kör henne hem så det ordnar sig ändå och nu har hon ju mat, kex, kakor, bullar och päron samt lite annat smått och gott. Tänk, hon kom ihåg geléhallonen som Valter tycker så mycket om. Men får hon någon plats på boendet? Ne-ej, dit är det kö på ungefär fem år får grannfrun veta. 
 
Hur har det blivit så här? Var gick det fel? Hur kan unga människor som skulle behöva tillsyn och hjälp 24 timmar om dygnet placeras i egna boenden? Hur kan gamla och dementa få bara sex fem-minuters tillsyner per dygn  och få bo kvar hemma, ensamma, istället för att få sitt boende i en liten etta med pentry på något kommunalt boende? Jag vet inte säkert men jag tror det handlar om att få ett vinsttänk i vården. En bra vård har bara kostnader. De skall inte ha ett vinstkrav på sig. Bara ett krav på att hålla nere kostnaderna men inte på vårdtagarnas bekostnad. Nej bygg billiga, enkla men funktionella boenden. Utrusta dem enkelt, gärna med second hand och skala bort alla kostsamma konsulter som svirrar runt på snart sagt alla företag idag. Ta personalen till hjälp för att få nya idéer och nytt tänk.
 
Varför är det enklare att komma in på ett serviceboende när man haft en fysisk skada som läker än när man drabbas av demens som hela tiden förvärras?
 
                      
 
 

En himmel i brand

Publicerad 2016-11-30 09:03:00 i Allmänt, Politik,

Det är vad vi fått uppleva idag.
 
Jag har många gånger suttit här på min plats vid köksbordet och försökt knåpa ihop några rader här på bloggen som lite avkoppling till det jag måste använda datorn till. Då och då låter jag blicken fara utanför glasrutan för att kolla ut vad som finns. Det händer att jag ser både rådjur, räv och älg och jag ser alltid diverse fåglar men också en och annan mus. Sedan är det ju sjön som ligger strax härnedan och så himmelen såklart. Ibland är det bara grå, grå, grå och andra gånger skiftar färgerna.
Men idag tror jag att himlen tog priset för mest färgsprakande någonsin. I ett brett band fån öster till söder flöt färgerna fram långt över himlapällen. Först en gyllene kant som sakta växte till starkt orange och över till klatschigt rosa som oftast brukar övergå till svagt violett och grått innan dagen helt trätt in och visar på blå himmel. Men idag är det något speciellt för de rosa stråken hänger kvar högt däruppe medan alla färger sprakar bortöver skogen som idag får utgöra horisontlinje. Jag vet att det är solen som når lätta molnstråk som finns högt däruppe. Smala sönderblåsta band av vattenånga som ännu inte hunnit klumps ihop sig och bilda en tjock grå matta som lägger sig tung över både hus och sinne.
 
Det är tur att dessa skådespel finns liksom mjuk lätt musik från radions P4. Just nu Susanne Alvegrens "När vi rör varann". Detta leder mig in på det jag hade tänkt skriva om idag. Faktiskt gnälla, skälla, ja rent av visa mitt missnöje inför.
 
I måndags kunde vi som bor inom Västsverige se, höra och läsa om att pengarna nu var slut för den palliativa vården. Alltså vården i livets slutskede. Vi fick höra människor som tillsammans med sina nu avlidna anhöriga sjöng Hospisens lovsång. Ja de avlidna sjöng inte, i alla fall inte så att vi vanliga levande hörde men ni förstår vad jag menar ändå hoppas jag. Debatten rasade vilt på sociala medier och snart sagt varje radioprogram med aktning tog upp saken. Sedan, igår, talade någon högt uppsatt politiker (V) om att det inte var pengarna som var det stora problemet utan bristen på platser. Behovet hade ökat mer än man kunnat tro sade han. Men då undrar jag om alla stackars politiker sitter inlåsta någonstans och helt är skilda från verkligheten för hur kan de annars ha missat att befolkningen ökat, inte minst i storstadsregionerna. Då tycker jag att det är självklart att ökar antalet människor så ökar också behovet av de gemensamma sociala skyddsnäten. 
Den här mannen tryckte också på att det inom hemvården och hemsjukvården finns mycket skickliga läkare, sjuksköterskor och undersköterskor och att dessa hade tillgång till alla de hjälpmedel och mediciner som även ges på hospisen till den sjuke och livssvage. Det är en sak jag inte alls betvivlar men jag ifrågasätter om det finns tillräckligt med personal för att alla i en sådan situation skall känna sig trygga och lugna.
En annan sak i allt detta är de anhöriga som i hemmen blir vårdare istället för anhöriga. Alla de som arbetat i vården vet att uppgiften ibland känns tröstlös, man kan inombords känna både ilska, trötthet, vanmakt och uppgivenhet. Detta är naturligtvis något man aldrig får visa inför den som vårdas. Det kan också vara lättare eftersom man inte är så djupt personligt engagerad men också så att den man vårdar inte känner mig och vet hur jag brukar vara. Det vet den sjuke om det är en anhörig som vårdar. Inser ni då vilka krav som ställs på de anhöriga? Inte nog med att de skall vårda, de skall helt och hållet undertrycka sin personlighet för att inte göra den döende upprörd. Finessen med hospis är just detta att den sjuke och döende får vara just det och den anhörige får vara just anhörig. Inte anhörigvårdare. Det här är viktiga saker. För det handlar kanske inte främst om den som skall dö för det skall vi alla förr eller senare, helst senare. Nej det handlar om de som blir kvar. Att de får minnas livet de haft tillsammans utan att minnas byte av uri-bags, slemsugning av trackar, alltså de små ventiler som sätts in i halsen för att man skall kunna koppla på respiratorer, vändning av en slapp och oformlig kropp som inte själv längre kan hjälpa till...... Jag kan fortsätta i evigheter med allt som finns att göra runt en sängliggande människa så poängen är att det nog måste till fler hospis-platser i alla fall.
Själv hoppas jag på att få somna i en fåtölj framför TV:n eller helst i min säng för att sedan inte vakna mer men hur man dör vet man aldrig bara att man, men tack och lov inte när.
 
 

En lite blåsig dag

Publicerad 2016-10-06 08:33:02 i Allmänt, Politik,

 
Ja det är det idag den 6 oktober 2016. Tunna, ljust grå moln drar hastigt förbi när vinden blåser från norr. Temperaturen i sjön har nog fallit från sina cirka +20 grader till närmare tio skulle jag tro för idag ryker det inte från sjön. I alla fall inte från vår lilla vik men längre ut där vattnet är lite mer öppet där kan jag fortfarande skönja lite dimma.
 
Men misströsta inte för som med det mesta här i livet så måste ju pilen i bågen dras bakåt och spännas innan den tar nya tag och går mot en annan och bättre framtid.
Så är det med personliga motgångar och så är det med livet i stort. Vi måste också lära oss av fel val och misstag vi gjort för utan dem hade vi inte utvecklats.
 
Frågan är bara varför man inte upplever politiken så? Å alltid skall pengarna tas ifrån de svagaste. Pensionärer, sjuka, arbetssökande, de skall alltid stå för fiolerna. Inte nog med att dessa grupper idag betalar någonstans mellan 5 och sju procent mer i skatt än de som jobbar nu vill man också sänka alla dessa ersättningar. Ebba B-T säger att barnfamiljerna, där föräldrarna arbetar, skall få sänkt skatt med 500-1000 kronor i månaden utan att ens sätta ett tak för vilka det skall gälla. Tycker väl att det hade varit ok om familjens gemensamma inkomst varit 40.000 kronor eller lägre men nej, det säger man inget om. Så kommer Annie L, hon som kan göra som löven ute, falla och blåsa bort, tycker jag. Hon tycker så synd om arbetsgivarna så hon vill sänka arbetsgivaravgifterna säger hon. SKITSNACK! säger jag. Arbetsgivaravgifterna är ju lön som vi har avstått för att arbetsgivarna i samband med löneutbetalningen skall betala in dessa pengar för oss för att vi skall ha rätt till sjukersättning, sjukvård och mycket annat. Sådant vi idag kallar välfärd. När det ser ut som det gör idag med en snabbt växande befolkning, då behövs inte mindre pengar till välfärden utan mer. Björklund står som vanligt och pratar om satsningar på skolan men då måste man skjuta till pengar så att lärarnas löneutveckling följer gängse normer. Gör skolklasserna mindre och ingjut lite respekt i barnen. Nej, jag säger inte att man skall införa skolaga men lite disciplin kanske skulle vara på sin plats. Anna K-B står med mjuk röst och försöker få oss att tro att en arbetslös klarar att försörja sig själv och sina barn på 50% minus skatt på 720kr om dagen. Räkna själva 720/2-32,50% x 21 dgr = 5.103 kronor i månaden Vad är existensminimum? Jo kronofogden t ex säger att du bör ha 4.679 kronor kvar när boendekostnaden är betald. Det innebär att en arbetssökande inte får ha en boendekostnad som överstiger 424 kronor i månaden. Frågan är om man ens får lov att tälta för de pengarna?
 
Jag skall inte ägna mer tid åt politiken men det här är ju saker som berör och angår oss alla eller hur? Du har kanske ett arbete idag men hur är det i morgon?
Så vi spänner bågen och siktar högt, kanske når vi till månen kanske inte. Men en sak är säker vi når längre än vi varit förut.
 
                                        
 
 
 
 

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela