brittensvardag.blogg.se

                       

Men vad jag hade tänkt berätta om idag var en resa till Mallorca för.... Jösses! det är ju trettio år sedan i år. Orkar du inte räkna så kan jag tala om att det var 1986. Det var första veckan i oktober och vi åkte från Landvetter vid fyratiden på eftermiddagen. Det var en hyfsat fin dag och ett par grader varmt när vi lämnade Sverige för ett par veckor. Vi fick veta att det var cirka 25 grader varmt på resmålet och att man trodde att det kunde dra ihop sig till lite åska framåt kvällen. Inget som bekymrade oss. När vi kom till södra Frankrike blev det lite turbulens och vi ombads att ha säkerhetsbältena på. Eftersom det är en relativt kort flygning så brukar vi inte behöva resa på oss så bältena är som regel på ändå så det kändes inte heller konstigt. Nu hade det också börjat skymma och vi kunde se en och annan blixt långt därframme. Vi såg också ett och annat plan över, under eller vid sidan av oss. Så gick vi då in över Mallorca och landning. Ungefär samtidigt som vi såg Palma därframme på höger sida fick vi veta att det åskade så väldigt över just flygplatsen så vi fick vänta en stund. Det blev en liten extratur runt ön. När vi närmade oss Palma nästa gång fick vi höra att åskan slagit ner i flygledartornet så tyvärr fick vi inte landa. Vi dirigerades om till Menorca men de hade så mycket flyg att ta hand om så det fick bli Barcelona istället. De hade haft så många plan att landningsbanorna inte var lediga ens en gång. Flyg till Madrid. Halvvägs till Madrid fick vi höra att åskan slagit ner där också och vi fick åter landningstillstånd på Palma så vi vände och flög mot vårt resmål. Det åskade något alldeles väldigt nu och vi kunde verkligen se att blixtarna gick från marken och uppåt. Ett skådespel utan dess like. Jag är verkligen glad åt att jag fått uppleva det. Men när vi var halvvägs fick vi veta att åskan slagit ner och släckt hela flygplatsen så tyvärr, nya order, landningstillstånd hade getts i San Sebastian. Nu hade vi varit i luften i fem timmar och vi fick vad vi ville ha i dryckesväg och lite snacks. Ungefär då sade kapten att han tänkte dra ner lite på kabinbelysningen och de visade en film med ljud för alla. Tänk vilken service. Jag hade inte tid med film jag var alldeles för fascinerad av skådespelet därutanför.  Planet girade det såg jag och vi vände. Varför det? Hm. Det gick en halvtimma och under tiden märkte jag att mer och mer av belysningen drogs ner. Så kom beskedet, vi hade trots allt fått landningstillstånd på Mallorca. Vi gick för inflygning men så mörkt det var över flygplatsen utom just över själva landningsbanan. När vi kom ner på en höjd av kanske 75-50 meter såg vi som tittade ut att lamporna vid landningsbanan var bilar som stod och lyste upp vår väg. Tänk vad skickliga alla inom flyget var. Vår kapten bromsade för allt vad tygen höll och till slut stod vi stilla. Det gick ett sus av lättnad genom planet men en och annan arg röst hördes över den dåliga planeringen, över velandet om var vi skulle landa. Kaptenens röst sprakade till över våra huvuden. Han sade att för första gången under sin karriär som flygkapten tyckte han att han gjort sig förtjänt av våra applåder. Vi hade knappt ångorna kvar i tanken sade han. Han berättade också att de över medelhavet fått tillstånd att tömma tankarna på spillvatten från handfat och toaletter och att han släckt ner för att spara bränsle. Elen ombord drivs av ett aggregat som tar bränsle sade han. Vi lotsades in mot ankomsthallen. Vi fick veta att vi fick ställa oss på utsidan och invänta vårt bagage. Det fungerade förvånansvärt bra. Med väskorna i hand blev vi av olika personal, flygplats och säkerhets, lotsade i ficklampors sken ut till våra anslutningsbussar. Nästan fyra timmar senare än beräknat nådde vi till slut vårt mål, Alcudia på öns nordöstra sida. Detta var inledningen till en vecka som skulle gå till Mallorcas historia visade det sig senare men det tar jag en annan dag.