Ännu en solig dag
Nu är det nästan så att man kan rita små solar i almanackan en vecka i förväg. Om det sedan behövs, eller blir tillfälle, så kan man ju alltid rita dit ett pyttelitet moln. Har man tur får jag rita dit ett par regndroppar och/eller en taggig liten blixt också. Men det sker allt för sällan för att livet skall kännas riktigt bekvämt.
För det är precis så det är, lite obekvämt. Vi går hela långa hösten och vintern och suckar över kyla, mörker och nederbörd så inget kan få mig att gnälla över sol och värme. Den obekväma känslan kommer sig uteslutande av vattenbristen. För är det något vi använder och slösar med i den här moderna världen så är det vatten.
Vi tvättar både oss och kläderna vi bär, så ofta att vi tar bort det naturliga skyddslagret av hudfett vi skall ha. Istället smörjer vi in oss i litervis av olika hudlotioner och doftar allt från ros och vita liljor till mustigare dofter av vanilj och choklad.
Jamen, det är väl klart säger du nu och ja jag förstår vad du menar. Det är definitivt inte trevligt att möta människor som luktar av gammal svett och sura ljumskar men det finns väl ett mellanting? När det är så här varmt som det varit ett tag nu så vill man duscha och svalka av sig. Men jag undrar, känner man sig svalare efteråt? Är det inte dags och tänka till lite? Hur gjorde våra förfäder? Jo, de tog tygstycken som de vätte i lite vatten och sedan strök försiktigt över huden. När luften sedan kom i kontakt med den tunna hinnan av fukt som låg över huden så var det vätskan som dunstade och inte kroppens vätskeskikt, hudfettet. När vi varit nere i sjön eller havet och badat var gör vi då? Jo vi går hem och duschar. Om man badat i en sjö med förhållandevis rent vatten kanske det inte ens behövs en dusch men efter ett salt bad i havet kan även jag tillstå att en dusch känns nödvändig för att få bort saltet. Men behöver vi tvål och duschkrämer varje gång? Räcker det inte att med en svag stråle för att försiktigt ta bort saltskiktet som annars ligger och torkar ur vår hud.
Ja var och en får göra som den vill men jag kan inte låta bli att tänka på slöseriet när bristen är så uppenbar och påtaglig.
