Söndag, igen
Det är inte klokt vad fort tiden går. Varje sekund susar förbi och blir strax till en minut och innan vi vet ordet av har dessa minuter staplats på hög och blivit till timmar, dagar, veckor, månader och år. Och så står vi där och säger, vart tog tiden vägen? Det spelar ingen roll hur väl vi försöker fylla våra liv med möten och händelser, med facit i hand så försvann tiden i alla fall. Det måste ha hänt något för inte ens barnen, de små, upplever att det är långt till nästa jul, födelsedag eller sommarlov. Frågar man en liten knatte vad han vill ha i julklapp nu så säger han förmodligen att "det har mamma redan köpt men när jag fyller år vill jag ha...".
Då är det skönt att vara vuxen så man slipper fira födelsedagar. Jag har sagt det förr, det är föräldrarna som skall firas det är ju de som gett oss livet. Det där får mig att tänka på en sak, idag skulle min mormor fyllt 104 år om hon fått leva men tyvärr tog hon farväl av detta liv redan 2001. Hon blev i alla fall 86 år och fick vara förhållandevis frisk och glasklar i huvudet. Det här med hennes födelsedag får mig osökt att tänka på den kväll hon kom till. Ja inte själva görandet om jag säger så, utan födseln. Förmodligen hade hennes mamma Ada Charlotta varit ut till kon och mjölkat henne på morgonen, kanske legat på bryggan nere vid sjön med borste och såpa och skurat mattan i köket, eller tvättat ungarnas och makens kläder innan isen lade sig på sjön. Sedan hade hon kanske burit in ved och lagat middag innan hon lät det lilla flickebarnet komma till världen. Jo, hjälp hade hon kanske av de äldre barnen, Nelly och Einar. I alla fall klarade de nog av att mata hönsen medan far arbetade i skogen.
Här klagar vi över att vi är trötta efter en åtta timmars arbetsdag i varma och rena lokaler, i alla fall i förhållande till verksamheten. Vi har bara femdagarsvecka och fem veckors semester och ändå klagar vi. I och för sig är man väl på väg att höja pensionsåldern igen. Det är inte många år den varit så låg som 65 år. Vet ni förresten när pensionen kom för vanligt folk? Jo först 1913 och då fick man jobba till 67 år (medellivslängden var då 60 år). Någon gång efter 1965 sänktes pensionsåldern till 65 år och där är vi väl fortfarande även om man kämpar för att höja den igen. Vi blir ju äldre och äldre.
Det blir kanske som med åsnan och moroten. Minns ni berättelsen? Bonden band fast en morot på ett spö som han höll framför åsnan för att den skulle gå. Först när de kom fram fick åsnan moroten (i bästa fall). Så blir det kanske för oss vanliga människor. Man lockar med pension och när vi inte har någon glädje av den, då kommer den som ett brev på posten. Men vi skall väl se framtiden med tillförsikt och vara nöjda med att vi fortfarande kan åtnjuta förhållandevis korta arbetsdagar, långa semestrar och lite ledighet på helgen.
Nu har jag vare sig tid eller lust med det här mer. Nu skall jag sätta mig och sticka på ett nytt par sockar och sedan blir det sjömansbiff till middag.
