En grå söndag
Det är fortfarande tidig morgon. Kanske tror du inte att det skall bli något blogginlägg från mig idag heller eller så är det jag skriver fullständigt ointressant för dig, så att du inte bryr dig.
Det händer så mycket ute i världen och inom landet men det enda man hör är Corona, Corona och Covid 19. Så jag tänkte att jag inte skulle beröra det alls men som ni märker så går det inte att komma undan.
Varför det inte blev något inlägg igår det vet jag egentligen inte. Förmodligen var det för att Maken och jag åkte och handlade i går morse. Vi åkte tidigt för vi var hemma igen när klockan var nio. När vi plockat in det vi handlat åt vi gemensam frukost två med lite färskt köpt bröd för omväxlings skull.
En annan lite lustig sak var att när vi kom in på vår lilla väg mötte vi i stort sett alla våra grannar som då var på väg ut. Förmodligen för att handla. Kanske var det därför vi var nästan ensamma i butiken/-rna. Men det är attan vad folk har svårt att hålla avstånd. Butikerna tar sitt ansvar och markerar snyggt och prydligt det avstånd vi skall hålla till varandra men likväl finns det folk som står rygg i rygg för att snabbt kunna få betala. Men tjejen i kassan på vår ICA-butik var inte dålig. Hon reste sig upp, spände ögonen i killen (35-40 år) framför oss och sade "Har du vare sig förstånd eller läskunnighet? Backa och håll anvisat avstånd!" Vad killen svarade? För det gjorde han och det han sade var; "Men jag är ju inte sjuk," Vad hon sedan sade låter jag bli att referera men hon fick som hon ville och killen backade till angiven plats.
Nu ligger en ny arbetsvecka framför oss. Vi har alla fått ställa om vårt sätt att se, agera och arbeta. Men glädjen att gå till jobbet, den har jag tappat. Min nya arbetsuppgift har blivit att agera dörrvakt. Jag frågar genom ett fönster, Har du ont i huvudet? Har du feber?, Har du ont i halsen, Har du hosta, är du tung i bröstet, Känner du dig sjuk? Nu har jag släppt frågorna, har du nyligen varit utomlands eller känner du någon som nyss varit utomlands. I stort sett befinner jag mig i detta lilla rum som har ett litet skrivbord, två pinnstolar och en liten pulpet där det står en spritflaska på, i stort sett hela dagarna. Det är ganska kallt i det här rummet. Dels för att det är kalt och avskalat men fönstret och dörren står ju öppen titt som oftast. Där står jag som sagt näst intill hela dagen. Visst jag träffar våra goa patienter men jag inser också att det är en stor grupp människor jag saknar. Alla 70+ men också alla 0+ med svåra bakomliggande sjukdomar som inte kommer till oss nu. De som kommer är naturligtvis inte helt friska men de är heller inte de stammisar som man brukar träffa och talar med nästan varje vardag. Stammisarna som inte skulle klara en covid19-infektion sköter vi numera om i hemmen. Men en fördel finns det, vi träffar inte alla dem som kom upp till vårdcentralen med såriga nagelband, skärsår som ett kuvert eller papper gjort eller brännskadorna som man nästan fick leta efter för att över huvud taget se. Alla dessa tycks klara sig på egen hand eller så lyckas sjuksköterskorna avvärja deras besök med lite egenvårdsråd i telefonen. Inga spärrar finns på telefonen utan alla kommer fram. Sjukskötersorna, de är sex stycken klarar av någonstans mellan 120 och 185 samtal om dagen, vilket i sig är en bedrift. Läkarna har telefonsamtal som ersätter läkarbesök och on-linesamtal i närhälsans egen app. Naturligtvis har både de och distriktssköterskorna fysiska besök också men inte alls som det var före den här pandemin.
Så min uppmaning är, tänk på alla dem som lever förhållandevis isolerade nu, Skicka en blomma, ett vykort eller en liten ask choklad med post och visa att du inte glömt dem. Det behövs så lite för att förgylla en dag eller tillochmed en vecka i någons liv. Inte tar det lång tid att fixa heller så du har inte det att skylla på heller.
