Allt är så stilla
Klockan har passerat åtta och jag har varit vaken ett par timmar nu. Det första som slog mig var, det var så stilla. Det kändes som om allt höll andan. Jag steg upp och drog upp persiennen, allt tycktes så stilla som jag känt. Inte ett löv rörde sig, ett dis låg mellan träden en bit bort och inte en krusning syntes på sjön. Nere på grannens gräsmatta stod ett trebent rådjur och betade. Hennes liv kommer att bli kort för får vi en kall och/eller snöig vinter får hon det svårt.
De med jaktlicens och kunskaper hoppas jag har sett henne så att de kan ta bort henne under höstens jakt. Jakt är inget jag gillar men jag förstår nödvändigheten ibland. För jakten är ju inte till för att skaffa föda nu längre och i absolut sämsta fall är det ett nöje men den riktiga jägaren skjuter sin kvot som länsstyrelsen bestämt och då är det viltvård. Vad kanske inte alla vet är att den riktige jägaren oftast äger sin mark och då ser han också till att de kvarvarande djuren har föda året om. Han röjer sin mark och ser till att det inte finns djupa hålor efter rotvältor och liknande som djuren kan falla ner och skada sig i.
Jag förundras över hur så mycket kan vara så stilla samtidigt. Tänk er själva, i varje kubikmeter jord och luft finns enorm energi och ingen vet hur många små djur och insekter som finns där ändå tycks allt vara som stelfruset.
Men så plötsligt, ett par löv blåser till för att sedan bli stilla igen. Det går en stund så fladdrar det till igen, det blir lite svaj i grenen men så blir det stilla igen. Jag tittar ner på sjön och ser hur ytan sakta krusas. Krusningen liksom rullar in mot land därutifrån. Så ser jag hur hela aspen liksom vaknar och det rasslar till i löven. Strax därefter vaknar björken tätt följd av granen och rönnen. Tallen och eken är lite mer svårväckta men efter ett par minuter ser jag även dem sträcka på sig och nästan som tänjer på sina grenar. Kan träd stretcha?
Uppe vid taknocken ser jag hur en humla försiktigt sträcker ut sina små vingar. Egentligen för små för att kunna bära den fylliga kroppen. Men eftersom den inte vet det så flyger den iväg med ett mjukt brummande. På fönsterkarmen sträcker en vinbärssnäcka ut sig från sitt hus och börjar krypa bort mot hörnet för att undkomma de första strålarna som bryter igenom molnen. Men snigeln hade inte behövt ha så bråttom för molnen slöt sig snart igen.
När jag sedan låter min blick spela över helheten ser jag hur träden liksom dansar som i en mjuk slowfox i tonerna av svalornas kvirrande, humlornas surrande och lommens sorgsna sång nere från sjön.
Ja så har jag det en söndagsmorgon när jag sitter här ensam vid datorn med min blå mugg inom räckhåll och med radion på låg volym som sällskap medan familjen sover. De satt förmodligen uppe till halv tre i morse och tittade på fotboll.
