Tur i oturen
Jag låg kvar en stund i sängen i morse, gjorde mig ingen brådska. Det var skönt.
Men jag skulle kanske inte legat kvar utan gått upp direkt då vid halv sex, då medan jag fortfarande var taggad och heligt förbaskad. Istället låg jag kvar och lyssnade på fåglarna och humlorna och njöt av svalkan från fönstret, alltmedan jag låg där och funderade på hur jag skulle forma mina meningar och ändå ha ett vårdat språk.
En timma senare satte jag så fötterna i golvet, gjorde mig i ordning och laddade för frukost. Så satte jag på den här mackapären som kallas dator. Då sätter den igång att uppdatera sig och sedan var det dags för installation. Det tog tid kan jag säga för den här gamla harven. Nästan två timmar. Frukosten är sedan länge slut, jag har till och med hunnit hämta mig ännu en mugg te. Men nu så är jag inne så nu skall jag bara leta upp morgonens ilska och lägga den nya irritationen med dator och uppdateringar bakom mig så jag får ur mig det jag vill.
Egentligen bygger morgonens ilska på onsdagens frustration och irritation. Då när en av sopåkarna från Reno Norden ställer sig och pinkar i vår carport. Men den historien skall jag inte dra nu. Nej nu skall jag tala om något ännu mer angeläget, något som berör oss alla. Våra äldre och gamla. Hur behandlas de egentligen? Ja inte är det som de förtjänar, med respekt och silkesvantar. Nej respektlöst och hårdhänt av stela byråkrater och dumma regler.
Jag skall ta det från början. Alltihop, eller nästan allt hänger på skatteavdragen somliga av oss har. En del gläds men ett fåtal inser vad det betyder och vad verkningarna blir och vi tycker inte att jobbskatteavdragen är bra. Det här tror jag bestämt att jag talat om förut men det tål att upprepas. Som arbetssökande betalade jag full kommunalskatt, cirka 32,5%, nu som arbetande med ett netto på drygt 6.000 kronor mer i månaden betalar jag cirka 5 procentenheter lägre skatt. Visst är det tokigt? Det där med skatten har vi också talat om förut men vad jag kanske inte nämnt är att för den som inte begriper det själv så innebär en skattesänkning att mindre pengar går till den egna pensionen. Ja tro det eller ej men om du tänker efter så är det ganska logiskt. Nu var det inte det här heller jag skulle tala om utan våra gamla. Att många får urusel mat av dem som får sin mat från ett storkök det har jag talat om, att mycket modern och konstig mat serveras har jag nog också talat om, mat som jambalaya, kebab och nasi goreng. Men det är inte heller det jag är arg på idag. Nej det handlar om boendet.
De allra flesta bor bra och klarar sig hemma länge, långt upp i åldrarna och då funkar allt och allt är frid och fröjd. Men när bubblan brister, det är då allt fallerar. Jag skall ge er ett exempel;
Gubben Person som lever ensam med en dotter i Stockholm, ramlar och hamnar på geriatriska ortopeden med en frakturerad höft, han går vidare till ett korttidsboende och får slutligen plats på ett äldreboende någonstans. Förmodligen mot sin vilja men ändå.
Men i villan, i kvarteret, en bit bort går makarna Larsson. Han är klar och redig. Sköter inköp och ekonomi medan hon lagar maten och tar hand om tvätten. Trots en begynnande demens är det saker hon gjort i hela sitt liv och fortfarande klarar av. Men en dag bränner det till i bröstet och smärtan går ut i vänster arm på herr Larsson. Innan han förlorar medvetandet lyckas han kalla på ambulans. Väl på sjukhuset drabbas han av en ny infarkt och avlider. Kvar i villan går lilla fru Larsson och förstår inte riktigt vad som händer. Hon går och lägger sig när det blir mörkt och går upp när det blir ljust. Hygienen klarar hon och i kylen finns mat. En vecka eller så. Det har varit människor hos henne det vet hon men inte vilka det var. Grannfrun har varit inne och var med henne till det där stället där de talade så mycket om Valter och psalmer och så. Det är sorgligt så hon vill inte tänka på det. Allt rullar på. Posten som kommer lägger hon på sin plats, den får Valter ta när han kommer hem.
Ja ni kan tänka er själva vad som händer och i vilket förfall lilla Asta lever. Grannfrun gör sitt bästa för att Asta skall få komma till ett boende men hon har ju sitt att tänka på. Det går ett år, det går två och Astas vardag har nu nått sin botten och klänningen hon bär tog hon på sig i midsomras, då var den ren. Men nu när löven gulnar och kvällarna blir mörkare då går Asta ut till affären för hon är hungrig. Hon hittar inte tillbaka hem sedan men några snälla poliser kommer och kör henne hem så det ordnar sig ändå och nu har hon ju mat, kex, kakor, bullar och päron samt lite annat smått och gott. Tänk, hon kom ihåg geléhallonen som Valter tycker så mycket om. Men får hon någon plats på boendet? Ne-ej, dit är det kö på ungefär fem år får grannfrun veta.
Hur har det blivit så här? Var gick det fel? Hur kan unga människor som skulle behöva tillsyn och hjälp 24 timmar om dygnet placeras i egna boenden? Hur kan gamla och dementa få bara sex fem-minuters tillsyner per dygn och få bo kvar hemma, ensamma, istället för att få sitt boende i en liten etta med pentry på något kommunalt boende? Jag vet inte säkert men jag tror det handlar om att få ett vinsttänk i vården. En bra vård har bara kostnader. De skall inte ha ett vinstkrav på sig. Bara ett krav på att hålla nere kostnaderna men inte på vårdtagarnas bekostnad. Nej bygg billiga, enkla men funktionella boenden. Utrusta dem enkelt, gärna med second hand och skala bort alla kostsamma konsulter som svirrar runt på snart sagt alla företag idag. Ta personalen till hjälp för att få nya idéer och nytt tänk.
Varför är det enklare att komma in på ett serviceboende när man haft en fysisk skada som läker än när man drabbas av demens som hela tiden förvärras?
