Jag minns....
Än så länge minns jag fredagen den 7:e oktober 1994. Dagen började ungefär som den här dagen, lite molnig, fast då med stunder av sol på förmiddagen. Fram på eftermiddagen tog det i att blåsa och på kvällen hade det nog nått upp till hård kuling, kanske till och med halv storm. Det hade börjat regna också. Klockan 23;09 fullkomligt vräkte det ner och KK som var beläget på nionde våningen, alltså högst upp, på Mölndals sjukhus, nästan svajade. Eller så var det lyckan över en nyfödd liten dotter som gjorde det. Det var alltså den 7 oktober 1994 klockan 23;09 hon föddes vår Malin. Redan då en liten människa med mycket bestämda åsikter och järnvilja. Nu fnyser ni säkert och säger att så små barn inte kan visa dessa tendenser men jag lovar, hon kunde! Jösses vilka lungor och vilken röstresurs. Som mamma vet man att barnet vill något men när man inte förstår.... Hon var torr, varm, men inte för varm, hon erbjöds mat men ville inte äta. På barnavdelningen där hon låg för att hon dragit i sig förorenat fostervatten som gav henne en släng av lunginflammation gav man henne en napp för att se att hon kunde suga. Det kunde hon! Men bröstmjölk? Blä! Ersättning? Blä!! Havreavkok? Usch och fy!
Vi tragglade i tre månader med att fullkomligt hälla i ungen ersättning med messmör i för att hon skulle öka i vikt som hon skulle. Vatten i nappflaska var inget problem heller så uttorkad blev hon inte. Men vid tremånaderskontrollen sade BVC att hon behövde öka mer och jag skulle komma tillbaka med henne om en vecka igen. Hade hon inte ökat 100 gram skulle hon läggas in. Då följde jag rådet som min mormor gett. "Ge ungen potatis sade hon". Så jag kokade lite potatis, mosade, blandade i messmör och ersättning till en lagom soppa. Jösses vad ungen åt! När vi kom till BVC nästa gång hade hon gått upp 110 gram och allt var frid och fröjd. Sedan började jag studera barnmatshyllorna och litteraturen för att få reda på när man kunde börja introducera nya smaker för henne. Jag kokade morot, palsternacka, selleri, paprika och majs. Allt passerades och frös i små ärtstora klickar. Allt var gott. Favoriten blev snabbt morot och majs. Men färdigmat på burk åt hon inte. Så jag fortsatte koka, mala och frysa in. Av alla små klickar blev det så småningom hela små rätter. Kycklingfrikassé med palsternacka, kokt torsk med äggsås och så vidare. Jag var tacksam för min näringskunskap vill jag lova och ungen växte som hon skulle. I takt med att hon fick "riktig" mat så skrek hon också allt mindre och nätterna blev lugna. Nu var ju barnet mätt och belåtet.
Det var då och nu är nu. Hon har vuxit över huvudet på både gubben och mig och när det gäller mat är hon en riktig finsmakare. Hon äter i stort sett allt utom bulgur och couscos och det är ju saker man klarar sig utan. Favoriter är nog sushi, chili con carne och sjömansbiff. Pannkakor, köttbullar och stekt fläsk fungerar också så nu har vi inga problem med maten, snarare tvärt om så att säga. Idag fyller hon i alla fall 23 år så vi säger GRATTIS MALIN!!!
