Tänk vad man kan bli överaskad
Visst berättade jag igår att vi skulle åka ner till Fjärås och hälsa på bekanta? Jo, det gjorde jag nog.
Hur som helst, vi gjorde oss i ordning och kom iväg precis som vi tänkt oss. Som vanligt satt gubben och jag och pratade om ditten och datten och kom till slut fram till att jo, vi hade nog åkt den här vägen förut. Många gånger till och med. Men ju längre vi körde så kom vi på att så här långt var det nog minst tio år sedan vi var och ja, där in på den vägen åkte vi förra gången. Men svänga in på den vägen skulle vi inte göra idag utan fortsätta ner mot Fjärås.
Så kom vi runt en okänd krök och där fick vi se ängar där det gick massor av hästar. På det avståndet tycker tillochmed jag att det är vackra djur. Det fanns hästar i alla de färger från nästan vitaste vitt till svartaste svart. Alla såg ut att vara stöpta i samma form och vi slöt oss till att det nog handlade om fullblod. Ingen av oss har en aning om vad som gör en häst till ett fullblod men de såg nobla ut med sina mörkblå täcken med guldfärgade band på och lite krussiduller i hörnen. Bilden förstärktes ytterligare av män och kvinnor i olika åldrar som struttade runt i knähöga stövlar, gulbeiga byxor som inte var förskönande för benen utan gjorde så att bärarna såg ut att ha riktigt fläskiga lår. Till det bar man en svart eller möjligtvis mörkblå slimmad jacka och en störtkruka i svart sammet.. En ensam stackars karl travade runt med rutig kavaj och en likadan keps, han såg ut att bestämma. Allt det här togs in på bara en eller ett par sekunder.
Men sedan låg det där. Några små solstrålar glittrade i dess fönster. Gåsevadholms slott.
Ett rosa tegelslott med tinnar och torn mitt i Rolfsån på en liten ö. (Jodå man kom dit via en vindbrygga.) Ett slott byggt på 1700-talet av Niclas Sahlgren, ni vet han, direktören för Ostindiska kompaniet. Han som efterlämnade cirka 4 500 000 silvermynt när han dog i mars 1776 så att man byggde Sahlgrenska sjukhuset. Det kalaset gick på 150 000 kronor. Det där visar sig vara en mycket intressant herre men nu skall jag inte berätta mer om det.
Istället skall jag bara nämna att huset idag ägs av familjen Silfverschiöld. Ja, några bor på Kobergs slott som friherrar medan andra verkar som sångerska, keramiker, läkare och riksdagsmän.
Det här är faktiskt ett av de vackraste slotten jag sett. Inte så stort men i en underbar rosa nyans av tegel. Jag har aldrig sett tegel i den färgen förut. Det måste krävt en väldigt speciell lera. Undrar var man får tag på den?
Vi kom fram som vi skulle och hade trevligt några timmar innan vi vände näsorna hemåt igen. Jag kan tala om att middagen var färdig.
Nu skall jag avsluta här och sätta en rimmad skinka på spisen och dra igång assistenten för det skall bli mer bröd. Jag hann bara med fyra limpor igår.
