Varför vänta?
Igår var det en röd lördag, det märkte du antagligen, om inte förr så när du skulle låna en bok på biblioteket (för det gör du väl?) eller hämta ut medicin på apoteket. Jodå, det var allhelgonadagen i går. Det här är alltså en helg vi skall ägna våra minnen av avlidna vi älskar och älskat lite extra omtanke. Kanske smycka en grav eller annan sista viloplats med lite ljung, mossa, gran och kottar, allt tjusigt sammanbundet till något vackert.
Men minst lika viktigt är det att ägna de nu levande omtanke och kärlek medan de finns. Jag själv är mycket mer för det där sista och mindre för det första. För skall jag minnas någon så gör jag det inte så bra på en kyrkogård eftersom de nog är få människor som funnit lyckan och kärleken där. Nej, jag minns bäst i vardagen, när jag känner en viss doft eller lukt eller hör något . Eftersom vi bor i huset som mormor och morfar byggde med en del hjälp av min pappa så finns minnena av dem här hemma. Jag behöver alltså inte flänga land och rike runt. (Nu behöver jag inte det ändå eftersom just de där tre sistnämnda personerna vilar på samma kyrkogård någonstans runt minneslunden eller askgravlunden.) Därför går jag bara upp med något, de gånger jag verkligen vill eller känner att det känns rätt, aldrig annars, bara för att jag måste, för att det skall vara så. Nej, jag kan tända små, små ljus i min trädgård på en vacker plats och minnas glada skratt och hammarslag.
I går var en sådan där dag då det kändes rätt att gå upp på kyrkogården. Ute i samma ärende var mamma och hennes kompis. Fast de hade åkt runt lite eftersom kompisens närmaste ligger lite utspridda här och där i Göteborgsområdet. När vi nu ändå skulle till Mölnlycke så ringde jag mamma och hörde om hon kunde tänka sig att bjussa på fika. Jodå, det skulle gå bra men damerna hade tänkt sig att äta lite medan de var ute och for. Jag föreslog att vi skulle ses där för på det viset slapp jag laga mat också. Väldigt bekvämt och bra.
Allt klaffade och vi fick en mycket trevlig timma vid matbordet. Men jag insåg att kompisen inte alls hade det täta och fina kontakten som mamma och jag har. Just därför slog det mig, tänk vad många förspillda kramar det finns.
Hur ofta tänker du, "det kan jag göra sedan" eller "det kan vänta" när det gäller dina nära och kära. Hur säker är du på att du får ett sedan eller att den du älskar har en hel räcka med ögonblick av sedan då du kan komma eller ringa. Nej vänta inte, gör det NU, sedan kan det vara försent och då står du där med lång näsa och dåligt samvete. Det som gör dig så förtvivlad när beskedet kommer att det jordiska livet tagit slut för en du älskar eller i alla fall tycker väldigt mycket om.
Gräv ner allt groll. Rensa luften. Ta bladet ifrån munnen och ta diskussionen nu medan du har tid. Då får du kanske också tid att reparera skadan av sällankontakter. Ge någon en kram, imorgon kan det vara försent.
