Det är redan tisdag igen
Jösses vad livet rullar på. Jag förstår inte riktigt för jag tycker det går fortare och fortare. Kan det bero på tekniken som forskarna säger eller är det något annat? Jag minns när jag var barn och man hade ett lov där några reste till landet, fjällen eller släkten, som nu i påskveckan, då minns jag att jag gick till mamma och frågade "jag vet inte vad jag skall göra, det är så tråkigt". Dagarnma var långa som ett helt liv. Men jag har aldrig hört min egen dotter ställa den frågan, däremot har hon sagt "Mamma varför går dagarna så fort?"
Ja fort går det och idag kan man börja med att se tillbaka på gårdagen. När jag hade skrivit klart här igår så åkte vi iväg med Sedicin till verkstaden. De rev sig i huvudet och blev inte kloka på vad felet vade när Maken sade "ta kontakt med en bilelektriker då för nu får ni fixa det här". Det gjorde att vi fick låna en bil utan avgift i alla fall. En blek, röd Fiat Panda, diseldriven. från mitten av tiotalet tror jag. Men jösses vilken plastig bil. Vart man tittar i den så nog är det ljusgrå plast. Den bilen skulle inte jag vilja åka en solig dag för då speglar sig nog alla dessa ljusa detaljer i rutorna så man har jättedålig sikt. Luktar illa gör den också, både på ut och insida.
Men korv blev det till middag i alla fall. Jag gjorde en god Stroganoff och kokade lite fullkornsris till den. Maken tyckte det var jättegott även om han tyckte det var för mycket lök i den ändå hade jag bara en liten lök. Men han kunde ju peta bort den så åt gjorde han. När vi hade ätit ringde telefonen, då var klockan halv fyra, det var verkstaden som sade att bilen var klar. Det var första gången de ringde, annars brukar det vara Maken som får ringa vid fyra och fråga om den börjar bli klar. (Verkstaden stänger fyra).
Vad vi gör idag vet jag inte riktigt. Blir det uppehållsväder kanske Maken går ner och sågar kubbar av stammarna. Han hinner inte allt idag men det är så att jag kan börja klyva i alla fall. Vi tar det lugnt, vi är inte tjugo längre, inte ens trettio, fyrtio eller femtio heller. Vi har helt klart kommit över gränsen för bäst före. Men vi lever och mår bra i stort sett. Maken har ju problem med sin höft och jag linkar runt med mina knän men annars så är vi fit for fight.
Idag skall vi äta fisk i alla fall. Stekt vittling blir det och till det lite kokt potatis. Men jag har inte bestämt mig för om jag skall göra en varm eller en kall sås till men det ger sig. Jag har nästan ingen sallad kvar men lite körsbärstomater, purjolök och majs har jag kvar så någon typ av sallad blir det också. Jag har ju morötter att riva i alla fall.så något "grönt", fast det är oreange och rött blir det i alla fall.
Ja det var väl vad jag hade idag. När jag har avslutat här skall jag kolla av mejlen och sedan skall jag läsa en stund. Halv tio skall jag äta frukost och efter det kanske Maken har kommit upp vaken, pigg och alert. Ni får ha en bra och fin dag alla men var rädda om er och varandra. Kanske ses vi här i morgon igen om ni vill och kan.
Kramiz
