Bésame mucho
Osannolikt nog var det den melodin som fanns i mitt huvud när jag vaknade. Varför vet jag inte men förmodligen har jag hört den i melodriradioskvalet som ligger som en dimma över det här hemmet när jag är här. Men vad ville detta säga mig? Jag tror så här, det kom som en inspiration till vad jag skulle skriva om idag.
Men först skall jag berätta lite om melodin utifall du undrar. Den här låten, Bésame mucho, betyder ungefär "Kyss mig ofta och mycket", det låter väl trevligt? Kompositören till det här verket som vi nog alla hört någon gång, heter Consuelo Velázcues och är född i Mexico. Melodin hördes första gången 1940 och hon skrev den inför sin sextonårsdag. hon sägs ha hämtat inspiration ur en aria av Enrique Granados.
Hundratals är de som gjort covers på låten, bland annat The Beatles spelade den ofta på sina demos innan de fick skivkontrakt. Den finns i en demoversion på skivan " Anthology" men det har aldrig gjorts en studioinspelning på den. Men, den kunde höras i filmen Let It Be. Men de flesta av oss kanske förknippar den med smörsångaren Julio Iglesias fast mest känd och uppskattad är nog versionen av Lucho Gaticas.
Kyssa mig mycket, kanske man inte behöver men visst är en puss då och då och kramar alltid trevlig och något man alltid har tid för. Just det här med att beröra varandra tror jag är viktigt. Jag tror det ger näring till oss precis som solen ger näring till det som växer.
Här i Sverige har det blivit mer och mer vanligt att kramas till hälsning och avsked i stället för det mer formella handslaget. Men det är inte i alla sammanhang det passar sig och alla uppskattar det inte heller så var vaksam på vilka signaler tänkta mottagare ger. Men oftast används väl kramen för att ge lugn och trygghet till den som är ledsen eller upprörd.
"Vänlig vecka fort förgår, bättre vore vänligt år." Så skaldades det i Hylands ABC-bok som gavs ut 1966. Eftersom kramens dag infaller den 29 januari skulle jag vilja göra om det till att - bättre vore kramens år -.
Men du som nu tror att jag är så himla gullig, vänlig, trevlig, du tror tyvärr fel, för jag är en riktig "grinkärring". Som barn tyckte jag aldrig att det var särskilt roligt att gå runt och lussa eller tigga påskgodis utklädd till påskkärring. Lika litet uppskattar jag att det rings och knackas på min dörr i dylika ärenden. Och det här amerikanska påhittet med Halloween och bus eller godis det tycker jag är befängt. Jag bad mina grannar vänligt men bestämt att hålla sina telningar från vår dörr men respekterades detta? ICKE! Igår eftermiddag när vi satt och njöt av en god middag ringde det och bankades på vår ytterdörr som om elden vore lös. Det var maken som gick och öppnade och sade att "här finns inget godis". Vid återkomsten till köksbordet, arg som ett bi, berättade han att det hade stått ett helt knippe av spöken, pumpagubbar, småjävlar och annat otyg i olika storlekar utanför dörren. När jag så öppnade datorn och face-book i morse var det första jag fick se två av grannfamiljerna och deras barn utklädda och med orden "att alla grannar och vänner tyckte det var SÅ roligt att vi kom". Men då ljög de, för här uppskattades det inte. Jag vill inte bli hotad för att ge. Det är inte roligt, det är möjligtvis kränkande. Skall jag ge så ger jag för att jag vill, inte för att slippa slime på min trappa eller att min vimpel ligger på marken nästa gång jag går ut.
En olycka kommer sällan ensam sägs det och det stämmer nog för först krånglade vi till det med klockan och sedan kom de här små och stora otygen. Det hjälpte inte ens att jag hade hängt vitlök ovanför dörren. Ha ha!
Nu när jag gnällt färdigt skall jag sätta igång att baka. Idag får det bli lite bräck eller något för jag har inte mjölsorter hemma fullt ut för att göra något speciellt.
