Inget nytt
Tänk, redan har en vecka gått. När jag gick på semester för fem veckor sedan tyckte jag att en evighet låg framför mig. Men de fyra veckorna gick så fort och kanske var det för att vi fyllde dem med så många upplevelser. Perfekt väder hade vi också. Men så kom måndagen som var i början på den här veckan. Lite "nej, jag vill inte" fanns det men också lite "oh vad roligt det skall bli att träffa alla igen".
Som ni förstår gick jag dit och redan är första veckan gjord och det känns som om man aldrig haft semester. Men jag klagar inte. För jag älskar mitt jobb. De flesta dagar flyter på. Visst händer det saker, ibland stort och ibland smått. Oftast vet jag inte vad. I alla fall inte med en gång men ibland ger det sig med tiden.
Men en sak vet jag, människor behöver väldigt ofta en medmänniska att prata med när livet krisar. En del patienter vet jag ingenting om, andra vet jag mycket om. Jag har fått höra om sorgen när en partner går bort men också tacksamhet över att lidandet nu är över. Jag har träffat människor som i chock lämnat vårdcentralen efter ett tufft besked men som vid nästa besök berättat allt om rädslor för vad som skall och kan hända när saker och ting får ha sin gång. Jag har träffat människor som snabbt försvinner efter ett sådand besök men jag ser mycket oftare människor som genomgår en tuff kamp men kommer tillbaka. Då gläds jag med dem.
Jag har märkt att bland dessa människor som brottar sig igenom en tuff period, är det jätteviktigt att någon ser förändringar. Att man ger en komplimang för ett snyggt läppstift eller en vacker tröja men lika viktigt är att se saker som att håret är tillbaka när man genomgått en tuff cellgiftbehandling att man vågar skoja med dem om det lockiga kruset som blivit eller den nya hårfägen som framträtt.
Men stoltast är jag över att känna människor som är så proffsiga och agerar så rätt att man räddar liv i en akut situation. Så som det hände i onsdags. En kvinna kom in på vårdcentralen och skrek att en ung kvinna ramlat ihop vid busshållplatsen på andra sidan torget. Inom två minuter var tre sjuksköterskor, en läkare och en undersköterska på plats, ett första blodtryck var taget, nål satt, dropp kopplat och defribilatorn inkopplad och hjärtkompressioner påbörjade. Platsen var också rensad på nyfikna och filmande medmänniskor. Men också ett fång rosor vill jag ge till dem för mig okända människor som larmade oss och ambulans samt startade med hjärt-lungräddning. Alla dessa insatser gjorde att den unga kvinnan fick en ny chans till liv.
