brittensvardag.blogg.se

 

Tänk, det är något jag aldrig ledsnar att prata om. På tal om det, vet ni att kungen av mat skulle fyllt 100 år i år om han fått fortsätta leva. Nej, inte Mannerström! Han pratar och öser som om han vore "the one and only" och visst är han duktig och kunnig men den som lyfte svensk husmanskost det var Tore Wretman.

 

I den nya Gastronomisk Kalender 2016 som faktiskt fått undertiteln "Till bords med Tore Wretman" har man lyft fram både den gastronomiske kungen likväl som den konstitutionella kungen. Tore, mästaren, som skapade både Richie och Operakällaren (Stockholmskrogar) hyllas i boken av både sam- och sentida kollegor och vänner. Hasse Alfredsson skaldar t ex "Tänk vad tråkigt allting vore - om vi inte hade Tore". Men även Carl XVI Gustaf berättar att hans farfar lät gästerna gå hungriga från matbordet.

 

Vad var det då som gjorde Tore så märkvärdig? Det finns många svar på det men han moderniserade svensk matlagning som ingen annan. Han verkligen hyllade den svenska husmanskosten och det var han som skapade det moderna svenska smörgåsbordet och gjorde det världsberömt. Jo det är faktiskt sant. Han införde också utbildningen av kockar och lyfte statusen på yrket som faktiskt låg på en bedrövlig nivå innan. Tore lärde också oss, vanliga svenskar, att laga bra mat i ett TV-program som hette "Novisen vid spisen". Det var på det glada 60-talet. Novisen var en man som hette Folke Olhagen.

 

Det var just Tore som införde många nya och spännande råvaror i den svenska matlagningen, avokado, sniglar och grönpeppar t ex. Men i vissa hänseenden avvek han också från sådant som är så populärt idag, maten skulle inte dekoreras och pyntas på ett överdrivet sätt sa han. Därför gillade han inte kocktävlingar vilket kanske förvånar. Flera gånger gjorde han uttalanden som "Det är bara hötorgskonst. Deltagarna sysslar med dekorationer och cirkusnummer. Jag skulle inte vilja göra sådan mat, än mindre äta den".

 

Vad var det då Tore åt helst? Jo, väldigt förenklat sagt, köttbullar. Men han var väldigt förtjust i Wallenbergare med potatismos och gröna ärtor. Så mycket att den här bilden faktiskt finns med i boken

                    

Den "riktige" kungen då, Hur har han bidragit till bokens innehåll? Genom sina resor runt om i världen gjort Sverige känt för bra råvaror och en noga planerad meny. Han är väldigt noga med svensk matkultur när han bjuder på middag.

I Gastronomisk kalender intervjuas kungen om sitt matintresse av Magdalena Ribbing. Ett ämne är etikett vid måltider, och kungen avslöjar att han avskyr mobiltelefoner vid matbordet. Så vid hans officiella middagar måste gästerna numera lämna in mobilen i garderoben för att sen få tillbaka den först när de går hem.

Ingen dum idé, eller hur?

Han berättar också om att hans farfars far Gustav V åt väldigt fort och detta gjorde att de som satt längst ifrån knappt hade fått sin mat förrän kungen beordrade in nästa rätt. Sådant händer inte idag då alla skall ha fått sin mat innan man får börja äta. Men fortfarande så får kungen sin mat först. Men Hallå eller! Innebär inte detta att kungens mat hinner kallna innan alla fått?

Alla lyder i alla fall. Hemma på slottet väntar till och med kungens hund Brandie med att börja äta tills husse sagt varsågod, avslöjar kungen i kalendern.

Fin vovve!

 

Mjaurrr, krrrr, prrr!

Hmpf! Vovve!? Vad är det för något? Skulle det vara något att ha när sådana som vi finns. Å fin vovve!? Här i området finns inte så mycket man kan kalla fin vovve tycker jag. Alla, ja alla går runt med öppen mun och tungan utanför som en sådan där slips eller vad det heter. Skulle grannens hund som ser ut som en kort, tjock stoppad korv vara fin? Nä, pyttsan! Men jag, jag är fin, söt, gullig, mjuk, försiktig, vänlig, superkelig och rolig. Allt det där säger matte och husse så det är inget som jag hittat på. I så fall känner ni inte mig. Fast.... jag känner inte riktigt igen mig själv heller. Jag har verkligen försökt komma ihåg vad mamma lärde Tusse och mig, att vi skulle vara försiktiga och aldrig lita på människor utan gömma oss och ligga alldeles stilla om det kom en. Men varför det? De vi bor hos nu är jättesnälla. Vi har massor av utrymme, vi får vara nästan överallt och vi får god mat (nästan jämt).

I går kväll skrattade matte så hennes ögon blev alldeles blöta. Eftersom matte och husse inte vill ha sådana där pytte, pyttesmå odjur i sängen, kvalster så bäddar de aldrig förrän de går och lägger sig. Nu var det så att jag tyckte att det var lite kallt i går kväll så jag gick in i det rummet där matte och husse sover för där står ett slags fönster alltid öppet. Jag tänkte att jag skulle stänga det men jag kunde inte och Tusse kom inte och hjälpte mig heller. Men så fick jag syn på täcket och då kröp jag in i det och gottade till det ordentligt. Där låg jag så skönt när matte kom in och skulle bädda. Hon såg inte mig. Hon skakade kuddarna och sträckte underlakanet och sedan tog hon täcket med mig i. Hon sa att hon tyckte att täcket kändes tungt men försökte ändå skaka ut det och ur föll jag. Ja, jag hamnade på sängen så det gjorde inte ont men jag satte igång att busa för det vilda för att matte stört mig och det tyckte hon var så roligt. Å snäll som jag är, när matte tyckte det var kul och skrattade då försökte jag slå nya kullerbyttor och göra jämfotahopp. Ja jösses! Jag blir alldeles trött av att bara prata om det så jag får nog gå och lägga mig en stund. Tusse och Missan sover redan som små grisar.

Hej då! Krrrr Prrr!