En himmel som lovar så mycket
Vaknar tidigt gör jag nästan jämt men idag vaknade jag onödigt tidigt när det var söndag, redan 05.25 slog jag upp mina blå. Behövde jag gå på toa? Nej. Var det någon katt som jamade? Nej. Vad var det då som väckte mig? Törst, en förkrossande törst. En törst som om jag hade varit utan vatten sedan förra veckan. En törst som om jag vandrat i öknen i flera timmar utan vatten.
Tack och lov lever jag i den delen av världen där jag på något vis kan se till att ha vatten. Friskt, kallt, gott vatten. Så här års och med den torkan och värmen som råder har vi alltid kallt vatten i kylen så dit gick jag och hällde upp ett glas av denna livgivande dryck. Jag riktigt hörde hur mina smått förtorkade krukväxter skrek "Jag med, Jag med" och några droppar fick de också för jag gav naturligtvis mina små pälsklingar färskt vatten också.
Men så tittade jag ut och såg en jämngrå himmel som i normala fall skulle lova regn innan kvällen men det är knappast troligt nu när vädret tydligen har fått spader och vi har lika varmt och ibland till och med varmare än både Iberiska halvön och Italien. Nu när vi gärna sett att vi fått 50-60 mm regn före midsommar så har vi inte fått så pass att det hunnit bli blött på marken förrns det ångat bort igen. Men när regnet sedan kommer, för det gör det, då kommer det inte att gå mer en dag eller två innan folk säger "Hur länge skall det regna egentligen?" " Skall det aldrig sluta regna?" "Fy vad det är kallt!" Och det är då jag säger, njut av varje stund av sol och värme, sätt dig i skuggan med ett glas kallt vatten och njut. För det här kommer nog att ta en ände med förskräckelse. Ösregn, skyfall, blixt och dunder och en vind som får oss att förskräckt krypa inomhus och ynkligt gnälla, fy vilket väder.
Tycker ni att jag är ovanligt negativ idag? Nej, inte alls men jag vet hur valserna går bland mina medmänniskor. Själv lever jag efter mottot att varje dag har sin charm.
Det får mig att tänka på en speciell vecka på Mallorca. Det var inte en vecka som går att sätta vecko-numret på för det var tiden mellan vecka 41 och 42 och året var 1986. Sex dagar då regnet fullständigt vräkte ner. Blixtarna slog, det mullrade och small mellan huskropparna och från havet rullade enorma vågor in. Inte på långa vägar så stora som de som bildades vid tsunamin i Thailand men för att vara på Mallorca så. Träd knäcktes, solbritsarna staplade sig själva i enorma högar invid pinjelundarna, "taken" på strandparasollerna virvlade runt som enorma frisbees. Kanalerna svämmade över, de få dagvattenbrunnar som fanns då var underdimensionerade för sådan nederbörd och på gatorna stod vattnet snart halvmeterhögt. Barn och gamla tog sig fram per gummibåt men vi kavlade upp byxorna och travade iväg dit vi skulle. Vi kunde ju inte bara sitta på hotellrummet och vara ledsna så vi tog en promenad när det tillfälligt höll upp för att se en konstutställning, något vi aldrig ägnat en tanke om solen gassat. Men som så ofta blev det något bra. Bilderna var vackra men konstnärinnan var sur, så köpte någon tavla gjorde vi inte. Vi tog bussen, när den började gå igen, till en grannliggande by där det fanns en garnaffär. Där köpte jag ett par kilo garn och lite stickor och sedan var mina eventuella sysselsättningsproblem ur världen. Vi som varit där förr tog oss runt till butiker för att bära hem vatten, frukt och grönsaker och vad butiken hade kvar. Men för dem som inte visste var kanalerna låg var det ett vanskligt företag.
Men så småningom kom solen tillbaka och det var då man såg broarna över kanalerna som rasat ihop och följt med de stora vattenmassorna allt skräp som havet blåst in och utefter stranden körde Guardia Civil och traktorer för att hålla koll och rensa stranden. och det var då vi såg en polisbil sjunka ner i havet där sanden blivit underminerad. Ja jösses! Där skulle man ha kunnat deppa ihop och sucka att hela semestern blivit förstörd men istället sitter vi här med minnen som kanske är lite unika. Att sitta på ett hotellrum och se på ett regn som faller och som sedan övergår till ett regelrätt skyfall så att vattnet från taken bildade vattenfall som man inte såg något igenom, det får jag nog inte uppleva igen. Att ha sandödlor som flyr in till dig för att undkomma regnet är heller inget som är vanligt eftersom man normalt inte ser dessa djur som lever djupt ner i sanden. Det är minnen det. Minnen som man kan plocka fram närhelst man önskar.
Men nu skall jag strax fylla på min vackra blå temugg och sätta mig till för att betala de räkningar som inte ligger på autogiro. Kanske inte så kul men skönt är det att veta att hem, bilar och pälsklingar är försäkrade, att det jag handlat blir betalt och att elen fortfarande kommer att levereras i sina trådar hem till oss.
Ja, ja, jag skall berätta. Det sades att det fallit drygt 650 millimeter regn under de där dagarna på Mallorca 1986.
