Sent kommer syndaren igång
Å syndaren i det här fallet är jag. Men jag skyller på Jonas Jonasson, för i hyllan igår hittade jag en bok jag inte läst av honom, Det värsta är att under stundom skrattar jag högt med risk för att väcka familjen. Till slut var det ändå våra små kissemissar som fick mig att gå upp och göra mig iordning, de var hungriga och de ville gå ut. Särskilt stackars Tusse som nästan stod med benen i kors, så nödig var han och han undviker lådorna så mycket han kan.
Nu skall jag berätta, jag bakade inga mjuka kakor igår men vi var och handlade. När jag hade löst melodikryss, deklarerat småhus och kollat upp en sak så satte jag mig och stickade. Halsduk nummer två blev klar och sedan tog jag ett varv på den första av de två dukar jag lovat virka. Det där med halsdukarna kanske jag inte berättat om. Det finns i alla fall en facebookgrupp som kallar sig "Rekord för välgörenhet", vårt mål är att göra den längsta halsduken i Norden. Jag tror Norge har rekordet och vi måste upp i en längd av minst 1,5 mil eller något sådant och vi skall vara klara till augusti 2021. Än så länge har jag gjort två halsdukar på cirka 1,30m/st. Vi alla som stickar skickar våra alster till Lysekil, till en eldsjäl där som näster ihop dem och senare också kommer att separera dem för att skänka till välgörande ändamål. Jag måste erkänna att jag lite faschineras av att någon utsatt människa skall bära just min halsduk nästa vinter.''
Jag kommer osökt att tänka på ett talesätt som tillskrivs Dalai Lama, så här lyder det;
"Om det finns en lösning på ett problem, är det onödigt att oroa sig. Om det inte finns någon lösning på problemet, är det meningslöst att oroa sig."
Det här är en sanning jag alltid bär med mig, Jag kan inte säga hur länge sedan jag såg den här texten första gången och verkligen satte mig ner och läste vad det stod. För visst är det så att vi läser men vi förstår inte alltid vad vi läser, att det kanske finns en djupare mening än vad man ser vid första anblicken. Det är just detta jag finner så intressant med att läsa. Jag har alltid läst mycket och det tror jag att jag kan tacka min lilla mamma för. Hon läste alltid för mig när jag var liten och inte kunde läsa själv. Det var Pippi och Barnen i Bullerbyn men det var också sagoböcker i andra format. Minns ni Pixi-böckerna? Jag hade en hel drös av dem. Mest minns jag Petter Blå och Dockhuset. Jag tror de finns kvar här någon stans Sedan fanns det en annan bokserie också med gyllene ryggar, kan de ha hetat Kron eller något sådant.
Ja, käre barn, vad gjorde man innan Google fanns? De hette FIB gyllene böcker helt enkelt. Också där hade jag favoriter. "Snuff, sjukhusgrisen och Farfar långöra. På biblioteket fanns da lite mer exklusiva vöckerna och där var till en början Pricken och Karius och Baktus favoriterna. Sedan kom Kulla-Gulla och Wahlströms bokförlag med sina röda ryggar och jag läste om Ingamaj och Susanne, Lotta, Kitty och Mary-Lou. Lottaböckerna har jag alla kvar i min bokhylla och Kitty har jag ett femtiotal. Hon har gått från 15-åring till 18-åring på 50 år det är bra jobbat tycker jag.
Nu skall jag avsluta här för idag och det blir med ett annat visdomsord.
Att gnälla är lite som att gunga gungstol.
Man har något att göra, men man kommer ingenstans.
