Långfredag 2021
Tänk när man var barn, så var långfredagen årets tråkigaste dag. Inga butiker öppna, inte ens godisbutiken. Biografer och dansställen var stängda. Servicebutiker var inte uppfunna och att gå över dessa gränser var inte att tänka på för de vuxna. När jag läser vad jag själv skrivit låter det som jag var barn på Hedenhös tid. Men det är bara 50-55 år sedan. Tänk vad fort utvecklingen har gått. Men ett ställe var det liv och russel på, nästan så att det var kö, det var framför Adamssons automater. Men det som fanns bakom glasluckorna såg inte så attraktivt ut för oss barn och 2 x 1 krona skulle man peta i den där apparaten och det var austronomiska summor för ett barn i mitten och slutet av sextiotalet, alltså inget att ens tänka på.
Alla barn uppmanades att hålla sig lugna. Jag som växte upp med förhållandevis moderna föräldrar fick denna dag inte gå över de osynliga gränserna för mycket. TV:n som vi faktiskt hade, sände bara från en kanal och bara i svart-vitt. Det var inte nygammalt och hela Skansen sjunger precis. Nej det var Bergmans "Det sjunde inseglet" med Max von Sydow som den unge mannen som skulle bli hämtad av döden, som jag tror spelades av Edvin Adolfsson. Sedan var det ett program som hette något i stil med "Jesus väg på Golgata" Där såg man en ung man med törnekrona som barfota iklädd bara ett höftskynke gick på dammiga fötter uppför en väg som ledde till bergets topp. Musiken var inte tjo faderittan precis utan tunga stråkar som fråm kontrabasar, cello och altfioler med en och annan puka som slog när den unge mannen snubblade till på sin väg. Men en sak var konstig minns jag att jag tänkte, det var att den unge mannen i filmen hade som en klack att stå på och händer och fötter surrades fast på korset. I skolan hade ju fröken sagt att man spikade fast honom på korset. Jag minns inte säkert men jag har för mig att TV:n startade vid sju med den där relativt korta Golgatavandringen, sedan var det nyheter där nyhetsläsaren bar svart kostym med svart slips. Sedan tog långfilmen vid. Och då var det dags att gå och lägga sig. Eftersom filmen inte var rolig var det inte med någon större sorg man lade sig. Hade man tur fick man då ta fram en färgsprakande sagobok innan man somnade.
Jamen radion, säger kanske någon. Ja ni, det var lika illa där, tung musik som sjutton. Det var knappt den nådde ut från den enda högtalaren som fanns i den nästan splitternya transistorn. Nej, det var en sorglig dag, långfredagen. Det var nästan så att det gick två timmar på en.
Jag vet att i många familjer gick man till kyrkan, uppklädda till tänderna men i dova färger. Jag tyckte så synd om mina kamrater och klasskompisar som var tvungna att nöta kyrkbänk en hel timma, det slapp i alla fall jag.
Men dagen efter blev det mycket bättre.
