Vad gör dig riktigt lycklig?
Är det kanske solsken, framgång och lycka för barnen, att se små barn eller hundvalpar för den delen, upptäcka snö för första gången, eller är det skadeglädje?
En sak kan vi kanske vara överens om, det finns faktiskt många saker som gör oss lyckliga men tyvärr blir vi inte medvetna om det förrän efteråt. Sedan är det ju också så att det finns många sorters lycka. Jag kan inte tänka mig att man känner samma lycka över att vinna några tusenlappar eller miljoner för den delen, som lyckan i att hålla sin förstfödda i sina armar för första gången.
En sak har jag i alla fall noterat, det går inte en dag utan att jag känner lycka. Jag må ha ont, vara trött men vetskapen om att jag har min lilla familj och lilla mamma gör mig lycklig varje dag. Vad gjorde jag utan dem? De som ställer upp i alla väder. De som alltid är beredda att låna mig sitt öra, de som berättar saker som får mig att skratta, de som...
Vad som fick mig att dra på smilbanden först idag var ett facebookinlägg. En vän till mig som ganska nyligen startat upp en kennel och just nu håller på att föda upp sin första kull hade lagt ut bilder på de små valparnas första kontakt med snön. För det första är dessa valpar urgulliga och för det andra att se dem i full frihet för första gången var härligt.
Visst är de ljuvliga de små liven? Tänk er då att veta att de finns tvärs över sjön vilket gör att det suger i vovetarmen. Tur är att samtliga ädelstenar redan är tingade annars vetikatten om jag kunnat motstå. Varför jag säger ädelstenar är för att deras namn är namn på ädelstenar. De är fyra tikar och en hane och de heter; Topas, Citrin, Ametist, Safir och Rubin. Detta är nog inga namn de kommer att få behålla till vardags men visst låter det pampigt? Jag vet i alla fall att hanen till vardags kallas Otto.
Men fler går i väntans tider. En annan kompis har en katta, Cassie som igår efter 61 dagar såg ut som en tunna på fyra ben. Antingen har hon många ungar på gång eller så är de stora. Förra kullen i våras var fyra ungar av vilka tre överlevde men de var ljuvligt söta de med.
Ja nog är det så att våra husdjur skänker oss mycket lycka och glädje men ibland också bekymmer. Men så är det ju med allt. Det finns inget som alltid är bara bra. Förr eller senare blir det lite grus i maskineriet och det kärvar och ställer till elände men efter bara ett litet tag rullar vardagen på som vanligt igen.
Idag vet jag inte riktigt vad jag skall hitta på. Vi skall nog ta oss en sväng till återvinningsstationen med lite skräp vi har sorterat. Till middag hade jag tänkt servera kotletter med trattkantarellsås, potatis, brysselkål och morötter. Det känns som en skaplig middagsrätt. Den här ledigheten går mot sitt slut och snart tar vardagen vid. Faktiskt inget jag ser så där jättemycket fram mot den här gången så kanske är det dags att börja tänka på pension. Men bara tänka än så länge, observera det. Orsa kompani lovar inget bestämt. Än så länge kör maken omkring i en sex år gammal bil och vår soffa är 20 år. Båda skall bytas tänkte jag innan det är dags att lämna in nycklarna.
